Inna och Papp, Johanna Boholm, Ellips

Tid, är inte det människans sämsta uppfinning? Till att börja med är den ju så enkelspårig, och arbetar bara mot oss och aldrig för oss. Och den hamnar alltid lite fel, och är orättvis, och är omdömeslös, och är skadeglad, och är missunnsam. Hellre då behandla den lika respektlöst tillbaka, liksom ge den vad den tål.

Kanske lite så som Johanna Boholm gör i en av sina nya böcker – eller egentligen i båda. De kommer ut samtidigt, i två tunna volymer med enhetlig formgivning med text nedkritad och med svartvita fotografier på omslagen. Papp är en prosaberättelse i det kortare slaget – 12 kapitel som formar en miniroman. Inna är en diktsvit – ett narrativ i fyra avsnitt. Båda handlar de om tiden. Båda gör det på ett respektlöst sätt, som kanske ändå pekar ut ett rimligare förhållningssätt till vår fiende – alltså genom att visa att det respektlösa är det som i slutändan blir det som visar mest respekt.  

Papp först då, även om det är oklart i vilken ordning man ska läsa dem – om de ska läsas i någon ordning, eller om de ska vara kommunicerande kärl. Det börjar med en födelse. En son. Som är vuxen typ på stört. Han blir, det vill säga är det redan, banktjänsteman, börjar umgås en del med småkusinerna, som han hälsar på för att dricka kaffe. Sällsamheter utspelar sig, som involverar död och galenskap och kanske en gnutta kärlek – den kärlek som det finns utrymme för när världen ser ut som den gör. Titeln ska förstås utläsas ”pappa”, och här finns – eller inte – en pappa.

Inte? Eftersom tiden är så anti-cyklisk, med föräldrar som inte existerar eller bara förnekar eller bara upphör, och där barn tvingas ta vuxna beslut. Huvudpersonen, vuxenbarnet eller den barnvuxne, är så perceptiv att verkligheten kantrar, och där sorgen är latent: ”Det öppna sår som livet var och för alltid skulle vara. Jag blinkade bort eländet, och det sved i ögonen av ljust stoft.”

En märklig effekt uppstår. Hur ska det ens läsas, när det är så absurt och bakvänt, och semantiskt utmanande? Samtidigt är det innehållsligt rimligt, om än på sätt som kräver viss tillvänjning. Det är lite som att läsa Stina Stoors noveller, där den fiktiva världen är nästan hyperverklig samtidigt som den är lika beroende av magisk realism, och där människor lever och verkar i någon slags självklarhet, trots att omständigheterna ter sig overkliga och ändå tydliga – igenkännbara i sin ogripbarhet.

Boholms språk är fett. Det är alltså späckat, digert med innebörd, trots den oerhört täta stilen, och de nästan provocerande lakoniska utsagorna. Allt är liksom havande med innebörd, utan att det blir utstuderat eller sökt. Då blir det som att läsa en skruvad barnbok, som utnyttjar pekbokens estetik. ”Titta!” säger texten, och som läsare kan du bara lyda.

Det är en rolig roman, på så sätt att den får dig att darra i bävan inför det som utspelar sig. Kollapsen är alltid nära. Det dialektala tonfallet – på en gång uråldrigt och barnsligt – förstärker den oroande effekten. Händelser registreras med en liknöjdhet som blir både äkta och fingerad.

Inna sedan då. Det är alltså berättande dikt, där grafiskt våld dominerar. Det finns alltså ett förlopp, men att beskriva det är som att försöka gestalta en psykos. Det är en våldsam relation som utspelar sig, med identifikationen mellan ”Inna” och berättarjaget, och där finns också en ”Hans”, som med kniven förlöser en mor. Namnet är dubbeltydigt, visar berättaren, och pekar ut honom som den egoistiske ägaren, han som lägger beslag. Allt är ”hans”, liksom allt är ”Hans” – han är hela sin värld.

Inna är ett namn, men också en egenskap. Det mytiskt sagoaktiga ger berättelsen en slagsida åt det icke bokstavliga, där även våldet fungerar på ett bildligt plan. Men inte enbart. Det som skildras är äkta nog, och väcker flera oroande frågor. Man kunde också säga att det som sker är att något vardagligt och vanligt förekommande blir litteratur. Ett alltför vanligt och bekant skeende:

                      Jag lever

                      då Hans tar Inna hem i båten

                      då han ror stilla utan ljud

                      och gruvar sig

                     

                      Jag drar Innas anda

                      rör Innas hjärta märg och fattning

                      rör såren Hans har skurit i henne

                      med en rostig vind kniv

                      Sakta blåser jag på Innas sår

                      inifrån

                      blåser på dem vävnad

                      spröd och skär

Bokstavligen kunde det vara barnet som försöker rädda modern från våldet, genom att lindra smärtan med att blåsa på såret (det mamman annars alltid gör med barnet som slagit sig). Men notera också förskjutningarna, de subtila glidningarna: ”med en rostig vind kniv”. Var kommer den vinden ifrån? Är det barnet som finns i naturen, som blåser?

Det Boholm gör är att vidga vår uppfattning, dels av verkligheten, och dels av litteraturen. Frågan om det stämmer görs ovsäentlig, man slutar ifrågasätta och börjar acceptera att – tja, så här kan det väl också vara, så här kan väl världen också te sig, och – tja, så här kan man väl också skriva litteratur. Det vill säga, med berättare som rör sig flytande mellan och över gränser, där de tillåts vara inte bara vuxna och barn samtidigt utan också ofödda – att de ofödda ges agens. Boholm ger röst åt det som inte har någon röst.

Där blir identifikationen lika stark som distansen, när svåra erfarnheter ska gestaltas. Det blir en del blod, en del svett, en del död. Det är spektakulärt, och dikterna tar nya vändningar, förmår upprepa med sin insikt i psykosliknande tillstånd. Det är både groteskt och oförglömligt: ”Jag stryker Innas arm / och viskar åt henne / att mina andetag är hennes / mitt blod är det hon mist / jag är hennes barn och mor och hon”.   

Boholm skriver dikter som är kallt registrerande. Stilistiskt hör det väl ihop med prosaberättelsen Papp. Det kan nämnas att hon tidigare gett ut två prosaböcker, Bygdebok och Jag är Ellen – båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Hon debuterade som femåring med en saga som en påskhäxa som fastnade med kvasten i telefonledningarna. Så nog har hon bevarat sitt sinne för dråpligheter.