I förordet till
Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av Ingeborg Björklunds Kärleksdikt från 1932 skriver John Swedenmark att hon är ”ordentligt
bortglömd”. Det får man nog hålla med om, i viss mån, då hon som han påpekar
saknas i även de största antologierna, och dessutom även i Jonas Ellerströms
genomgång från 2014 av bortglömda 1900-talspoeter, Under tidens yta. Sex av hennes romaner utkom dock så sent som i
somras på förlaget Saga/Egmont.
Man får väl ta
Swedenmark på orden när han skriver medryckande om Björklunds poesi i
allmänhet, även om jag är den förste att erkänna att det är lätt att ta till
överdrifter när man vill missionera om orättvist undanskuffade författarskap.
Jag blir också påmind om den fina lilla volymen med Dorothy Parkers dikter som
hon översatte 1944, som jag läste med så stor behållning en gång i tiden. Björklund
förblir ändå något mindre känd än till exempel den Arnold Ljungdal hon var gift
med strax innan Kärleksdikt utkom.
Den har undertiteln
”en symfoni”, och nog finns det något musikaliskt över dikternas tonfall.
Swedenmark föreställer sig en Ulla Billquist sjunga några av stroferna, och det
är välfunnet, och det behöver inte vara en värdering att likna det vid
schlagers: åtskilliga av de bästa nutida poeterna har ett musikaliskt tilltal
och en direkthet i språket som kan föra tankarna till popsången.
I Björklunds
kärleksdikt finns något både näpet och rovdjurslikt. Hon kan likna en något
mildare, eller framför allt mer varierad Rut Hillarp. Det saknas inte starkt
temperament, i några svartsjukedikter som tangerar det hatiska. Här är det kanske
inte en avgrund men säg en grop mellan Björklund och den Boye som skrev dikter
som ”Från en stygg flicka”. Björklund tvekar inte att skriva in sig själv i förloppet,
om att vara the other woman: ”Du
skall genom långa nätter ropa Ingeborg och drömma / att jag kommer, att du hör
mig, att jag ringer som förut … / Du skall sakna mig och längta, du skall tömma
/ kalken som du räckt mig, du skall dricka den till sista droppen ut.”
Hon hyllar också
upprorsmakaren Jeanne d’Arc och typografer, och även dessa är väl en slags
kärleksdikt. Hon bekänner sig till en politisk agenda av det mer handfasta
slaget. Det är mycket som är tidsbundet, inte enbart för det udda i att läsa
rimmad poesi på svenska – trots allt är det en konvention med starkare rötter i
anglosaxisk poesi, med poeter som Larkin som rimmade ända in på 1970-talet.
Det som i någon mån
knyter ihop Björklund med Parker är en faiblesse för bon mots, alltså korta
kärnfulla sentenser. Även om det ofta är ojämnt, ibland aningen för
distanserat, finns det en del fina stunder, som kopplar ihop det enkla med det
välfungerande, och ger sanna insikter: ”Min värld är du, min glädje skapar du,
/ och min förtvivlans vilda svall styr du.”
Den här dikten
heter ”Jag älskar dig”, och det var förstås djärvt även på 30-talet att skriva
så i en dikt, denna laddade fras som enligt Aase Berg bara kan yttras ”som fet
ironi”, som hon påpekade i en recension av Sapfos kärleksdikter. Men Björklund
tvekar inte att närma sig det som kunde uppfattas som banalt – andras kärleksutgjutelser
blir ju lätt platta och ointressanta. Ändå är det lätt att föreställa sig hängivelsen
hos diktjaget, och jag tycker om dikten när
hon identifierar sig med Danaë som översköljs av Zeus guld: ”Din kärlek flödar
som ett eldregn av gnistor / över min trånfulla kropp, mina uppåtvända händer
och min leende mun …” Även den avslutande dikten om Tristan och Isolde är
väldigt bra, och utgör en definitiv final på boken.
I andra dikter
skriver hon om ett arbete som befriar från plågorna. Överlag är det starka
känslouttryck, och hon kan skriva om bildliga ”dum-dumkulor” som sliter itu ens
inre, för att gestalta ångesten. I dessa stunder blir Björklund förvånande
modern, kanske även när hon närmar sig självföraktet. Det kan förklara min
ambivalens, att det är något själva boken fångar, upplevelsen att splittras
mellan tradition och modernitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.