Kärleksdikt, Ingeborg Björklund, Nirstedt/Litteratur

I förordet till Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av Ingeborg Björklunds Kärleksdikt från 1932 skriver John Swedenmark att hon är ”ordentligt bortglömd”. Det får man nog hålla med om, i viss mån, då hon som han påpekar saknas i även de största antologierna, och dessutom även i Jonas Ellerströms genomgång från 2014 av bortglömda 1900-talspoeter, Under tidens yta. Sex av hennes romaner utkom dock så sent som i somras på förlaget Saga/Egmont.

Man får väl ta Swedenmark på orden när han skriver medryckande om Björklunds poesi i allmänhet, även om jag är den förste att erkänna att det är lätt att ta till överdrifter när man vill missionera om orättvist undanskuffade författarskap. Jag blir också påmind om den fina lilla volymen med Dorothy Parkers dikter som hon översatte 1944, som jag läste med så stor behållning en gång i tiden. Björklund förblir ändå något mindre känd än till exempel den Arnold Ljungdal hon var gift med strax innan Kärleksdikt utkom.

Den har undertiteln ”en symfoni”, och nog finns det något musikaliskt över dikternas tonfall. Swedenmark föreställer sig en Ulla Billquist sjunga några av stroferna, och det är välfunnet, och det behöver inte vara en värdering att likna det vid schlagers: åtskilliga av de bästa nutida poeterna har ett musikaliskt tilltal och en direkthet i språket som kan föra tankarna till popsången.

I Björklunds kärleksdikt finns något både näpet och rovdjurslikt. Hon kan likna en något mildare, eller framför allt mer varierad Rut Hillarp. Det saknas inte starkt temperament, i några svartsjukedikter som tangerar det hatiska. Här är det kanske inte en avgrund men säg en grop mellan Björklund och den Boye som skrev dikter som ”Från en stygg flicka”. Björklund tvekar inte att skriva in sig själv i förloppet, om att vara the other woman: ”Du skall genom långa nätter ropa Ingeborg och drömma / att jag kommer, att du hör mig, att jag ringer som förut … / Du skall sakna mig och längta, du skall tömma / kalken som du räckt mig, du skall dricka den till sista droppen ut.”  

Hon hyllar också upprorsmakaren Jeanne d’Arc och typografer, och även dessa är väl en slags kärleksdikt. Hon bekänner sig till en politisk agenda av det mer handfasta slaget. Det är mycket som är tidsbundet, inte enbart för det udda i att läsa rimmad poesi på svenska – trots allt är det en konvention med starkare rötter i anglosaxisk poesi, med poeter som Larkin som rimmade ända in på 1970-talet.  

Det som i någon mån knyter ihop Björklund med Parker är en faiblesse för bon mots, alltså korta kärnfulla sentenser. Även om det ofta är ojämnt, ibland aningen för distanserat, finns det en del fina stunder, som kopplar ihop det enkla med det välfungerande, och ger sanna insikter: ”Min värld är du, min glädje skapar du, / och min förtvivlans vilda svall styr du.”

Den här dikten heter ”Jag älskar dig”, och det var förstås djärvt även på 30-talet att skriva så i en dikt, denna laddade fras som enligt Aase Berg bara kan yttras ”som fet ironi”, som hon påpekade i en recension av Sapfos kärleksdikter. Men Björklund tvekar inte att närma sig det som kunde uppfattas som banalt – andras kärleksutgjutelser blir ju lätt platta och ointressanta. Ändå är det lätt att föreställa sig hängivelsen hos diktjaget, och jag tycker  om dikten när hon identifierar sig med Danaë som översköljs av Zeus guld: ”Din kärlek flödar som ett eldregn av gnistor / över min trånfulla kropp, mina uppåtvända händer och min leende mun …” Även den avslutande dikten om Tristan och Isolde är väldigt bra, och utgör en definitiv final på boken.

I andra dikter skriver hon om ett arbete som befriar från plågorna. Överlag är det starka känslouttryck, och hon kan skriva om bildliga ”dum-dumkulor” som sliter itu ens inre, för att gestalta ångesten. I dessa stunder blir Björklund förvånande modern, kanske även när hon närmar sig självföraktet. Det kan förklara min ambivalens, att det är något själva boken fångar, upplevelsen att splittras mellan tradition och modernitet.