Med sin nya bok skriver Göran Sonnevi vidare
på sitt evighetsprojekt att kommentera samtiden och sitt egna liv. Det är
världsomvälvande poesi som visar att det inte går att säga var världen slutar
och du som människa börjar.
Om Göran Sonnevi
kan sägas: han har sedan tidigt 60-tal skrivit något av den mest betydande
svenska poesin. Hans böcker utgör ett vid det här laget ett fyratusensidigt
dokument över samhällsutvecklingen och det egna privatlivet, med reflektioner
kring religion, politik, filosofi, konst, kärlek, vänskap.
Det borde också
sägas att hans dikter är ingripande. Att läsa honom innebär alltid en
påminnelse om vad poesin förmår mer än någon annan litterär form: ingripa och
ruska om vårt medvetande, rubba vår världsbild men framför allt vår självbild.
Varken världen eller du själv är densamme efter att du läst hans dikter.
Så är det också i
denna hans tredje bok under 10-talet, Det
osynliga motstyckets bok. Som vanligt på senare tid består den av ett
växelspel mellan längre resonerande vardagliga dikter och kortare
centrallyriska nedslag, samt några obundna sonetter. Han reser till Berlin,
till Ormöga på Öland, ibland artbestäms några fjärilar.
Att det mesta är
sig likt betyder inte att allt är förutsägbart. I Bok utan namn från 2012 refererade han till Metallica, och här
finns ett par subtila referenser till tv-serien The Handmaid’s Tale. Att veta vad man får betyder bara att han är
pålitlig, och även här skriver Sonnevi dikter som nästan undantagslöst är
fenomenalt intressant.
Det finns en
starkare dödsnärvaro, och omkring diktjaget håller världen på att falla sönder
i krig och terrorism. Donald Trump väljs till president i USA,
Sverigedemokraterna kidnappar inrikespolitiken. Ibland är han privat, men
aldrig självupptagen.
Men det är inte i
första hand som samtidskommentator Sonnevi blir så ingripande i ens liv, utan
mer i de fragmentartade korta dikter som skär genom hela boken. Det är
cerebralt och febrilt, med oron som den starkaste konstnärliga drivkraften. Ja,
man kunde rentav säga att oron bildar en röd tråd. Så är också omslaget
klarrött, och en utmärkt illustration till sitt innehåll, med några av den röda
färgens konnotationer, genom att vara passionerad, vigorös, stark, vacker.
Det är dikter som
inte i första hand vädjar om samtycke eller ställer sig in hos läsaren. Han
utmanar och söker efter den konstruktiva friktion som lösgör makalösa rader:
”Genom / den / bländande klarheten / Allt skydd meningslöst Ändå skyddar vi oss
Deformerade / Återstår / kärleken / I det oskyldigaste ljuset? Nej! Inte för
mig / Jag är i försummelserna”.
Effekten av att
läsa Sonnevis dikter är ackumulerad, där helheten är betydligt större än de
enskilda delarna. Denna bok, som med sina 250 sidor hör till en av hans
kortare, samspelar med den tidigare produktionen, men kan förstås också läsas
fristående. Och borde läsas – punkt slut! (I fjol gav litteraturvetaren Arne
Melberg ut boken Inte en punkt. Snitt i Sonnevis dikt, där han bland annat påpekar att just detta skiljetecken
saknas i poetens böcker från och med de första fyra böckerna.)
Tidigare i höst fyllde
Sonnevi 80 år, och här undrar han vid ett tillfälle om han får leva i ett år
till. För mig har han alltid framstått som en vis åldring – så slår det mig att
han var exakt lika gammal som jag är nu när jag började läsa honom, med
diktsamlingen ”Trädet”. Det är i sin helhet, dessa fyra tusen sidor, en av de ytterst
få läsningar jag har svårast att klara mig utan vad gäller svenskspråkig poesi.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 23/11 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.