Månadens poetiska skörd utgörs av tre helt
olika diktsamlingar som bär god frukt. Veteranerna från 80-talet Eva-Stina
Byggmästar och Ann Jäderlund tar nya fruktbara vägar, och den mindre rutinerade
Naima Chahboun fortsätter vara lovande.
Eva-Stina
Byggmästar skriver alltid poesi med hög insats. Hennes idylliska diktvärld är
skön att vistas i, men även om jag har gillat flera av hennes böcker har de
sällan lämnat bestående intryck. Som allra bäst har hennes gullighet fungerat
när hon ställt den sida vid sida mot ett annalkande hot.
I Nattmusik för dagsländor skruvar hon ned
glädjen och berättar om en olycklig kärlekshistoria. Då hon vågar närma sig det
patetiska och skriva ogarderat om poesins mest klyschiga bild – hjärtat – blir
det faktiskt starkt och oväntat originellt. Det sker i dikter där det arkaiska
språket förstärker det tidlösa intrycket.
Byggmästar får
sorgen att sjunga: ”Vart ska jag / ta vägen när källan / i mitt bröst har sinat
/ och solens trumma tystnat?” I de här
dikterna förenas förälskelsens farliga blindhet med den klarsyn som bara
eftertanken skänker. Det är snyggt, men också berörande på ett sätt jag inte
riktigt tidigare uppfattat som den här poetens signum.
De tyskspråkiga
poeterna Paul Celan och Ingeborg Bachmann utgör inspiration för Ann Jäderlunds
nya bok Ensamtal. Fast mest indirekt,
i denna hennes knapphändigaste diktsamling, där man också kan hitta spår av
Gunnar Björlings oerhört ljusvackra rader.
Det är en kryptisk
och introvert bok, där man svårligen kan utvinna berättelse, mening, betydelse,
utöver några kusliga referenser till våld mot hjärnan och ögat. I gengäld får
man årets oslagbart mest häpnadsfyllda loop kring några nyckelbegrepp, såsom
”berg”, ”flod”, ”sol”, ”skog”. Samt knepigheten i ordet ”mångvändbart”: ”Inte
en enda gång / nämns ordet kan / det nämnas det är / mångvändbart”.
Genom att med en så
osviklig självkänsla närma sig det främmande och mångtydiga lyckas Jäderlund än
en gång återuppfinna sig själv som poet, efter en handfull längre, mer
narrativt inställda böcker. Titelns koppling till ensamhet är missgivande: det
här är poesi som kommunicerar och når ut till läsaren med sina desperata
vädjanden. Det är en bok som nog måste kallas årets mest fängslande.
En glädjande
återkomst sker när Naima Chahboun efter åtta långa år följer upp sin
minnesvärda debut Okunskapens arkeologi.
Hennes nya bok Äpplen och päron
fortsätter det egensinniga språkarbetet – här med fokus på ekonomin, och ett
samhällsklimat som syresätts med ett batteri av obesvarade frågor.
Det är en rytm som
är frenetisk och uppiggande. Chahboun skriver något som kunde kallas för
”sagovariationer”, där bekanta fraser och karaktärer utsätts för påhitt. Ofta
är det fullt av överraskningar, och lika ofta roligt på det där oroande sättet
som god poesi förmedlar: ”Ju mer jag lär mig, desto dummare blir jag. / Det är
inte kartan det är fel på, det är landskapet. / Det är inte teven det är fel
på, det är vädret.”
Chahboun skriver
befriande vasst och klipskt, i en ifrågasättandets poetik. Hon balanserar det
komplexa med det lättillgängliga, och åstadkommer en smått oemotståndlig poesi.
Att läsa henne utgör en lektion i att spjärna mot samtiden, något vi lite till
mans minsann behöver bli bättre på.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 5/11 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.