att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 feb. 2014

Ud i det u-løse, Signe Gjessing


Påfallande ofta ser omslagen till danska poesiböcker amatörmässiga ut, som ett enda ”det där kunde jag ha gjort bättre själv”. Det händer så ofta att jag börjat undra om det sker med vilje – att meningen är att man ska tänka just så, att det fungerar som en metakommentar, som kan tillämpas på de mångas oförstående blick inför vad de uppfattar som dålig konst. Tavlor som ett barn kunde ha målat bättre. Eller min naturvetenskapliga kollegas avfärdande av den nya Sapfo-dikten som DN publicerade i januari.

Det ser ut så också med Signe Gjessings debut på Gyldendal: Ud i det u-løse. Titeln på vit bakgrund, och en överstrykningspenna som farit fram över orden. Eller kanske ”understregningstusch”, som det förefaller heta på danska. Gjessing är debutant, lite drygt 20 år gammal.

Om svensk poesi generellt är cerebral, med brått att flitigt redovisa läskompetens av tysk och fransk 1900-talsfilosofi, håller sig dansk poesi mer till en kaxigt streetsmart attityd. Att det har lästs betvivlar jag inte, men de explicita spåren har sopats igen. På något sätt är det poesi som tillåts vara poesi, och inget annat.

Där passar Gjessing in bra. Men vad är då poesi? Det kan sägas att poesin delar egenskaper med humorn, fast meningen är inte i första hand att du ska skratta. Du vet inte vad humor förrän du skrattar: skämt som är för uttänkta faller platt, för du vill inte skratta på kommando (du är ingen hund). Alltså likadant med poesi: när poeten arbetar med det som är lite för smart och lite för uttänkt känner du dig förolämpad. En smart poet måste veta att vara lekfull, busa lite och retas med dig – lex Katarina Frostenson.

Gjessing skriver alltså poesi som är poesi, och det är ju ingen självklarhet. Poesi handlar också om att söka nå det som är större än det fattbara: att hitta den fjärde dimensionen, det tidigare okända, tidigare oupptäckta. Att inte vara nöjd, ja, och vi som sysslar med det här är förstås i någon mån missnöjda varelser.

Liksom humor fattar du vad det är när du ställs inför det, som den här dikten av Gjessing:
”et desuden slæber sig over sproget
der er føget til i løbet af natten.
En debat af aske
nænner ikke noget,
planeten er en tynd, grå plade
der svajer i ryggen.
Hersides danser med hinsides.
Skoene er ravklumper,
der samles op”.
Det är en enkelhet, men det innehåller något mer, något som du inte riktigt kan definiera. En knuff.

Vad är det då? En klarhet, denna stöt eller knuff, en insikt eller epifani om man vill ta till ett större ord. Hos Gjessing hittar jag främst två saker: en kontur, att hennes dikter har en utpräglad temperatur och ger ett taktilt intryck eller avtryck. Men också att hon arbetar hårt med metaforer, och att det inte alltid är helt lyckat.

Poesi är, om vi nu ska hålla kvar definitionssnacket, beroende av metaforerna. Inte bara de bokstavliga lättidentifierade metaforerna, utan också de krångliga. Mötet mellan olikheter; metaforer och transcendens, detta 90-talsord.

Vad handlar det då om? Min läsning fokuserar på att Gjessings dikter försöker sträcka sig utåt, vara expansiva, och då kan man tänka på Rimbaud, Strunge, Jim Morrison – föga förvånande kanske att ett avsnitt i slutet av boken, när Rimbauds signatur redan givit sig till känna, är en parafras av en strof i dennes Le Bateau ivre. Kanske en del Södergran också – förnimmelsen att befinna sig i närkontakt med kosmos, planeterna, atmosfären, solen. Det stora jaget.

Jo, men det rör sig också om att förena saker, och så läser jag också titeln, att det handlar om det som inte kan skiljas åt. Naturen samspelar med människan, det är en gammal story. Inte så mycket teori, utan mer verkstad. Jag gillar det där mötet mellan skärpan och lättheten eller enkelheten, att Gjessing visar att man kan vara smart på andra sätt än de man brukar tala om.

Därför vågar hon sig på att gå mot det som är banalt, och så kan nog en del i boken uppfattas, men det är inte bara banaliteter här. Hon gör drastiska kopplingar, utnyttjar bildspråkets tolerans mot de våldsamma inslagen. Där ingår också mötet mellan andra röster och hennes egen röst, som ibland framträder distinkt och med det egna tonfallets suveränitet.

Så för att summera: poesin är som humorn, omöjlig att förklara med språket. Poesin är beroende av metaforen. Samt: all poesi är romantisk (Gjessing nämner Novalis), på det sättet att den strävar, och uttrycker sitt missnöje. Det är en motståndsrörelse, och det går inte att läsa den och tro att det ska vara en promenad i parken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar