Det är en
iögonfallande vackert formgiven bok som nu utkommer på det lilla Malmö-baserade
förlaget Anti. Lone Aburas minst sagt explosiva kortroman Politisk roman har getts svarta omslagsflikar som vänds utåt i stället
för inåt, och den svarta färgen är också målad över sidornas utkanter och
följer därmed flikens svärtade inramning. Omslaget signalerar också kontrast,
som för att förstärka ett svartvitt innehåll, med författarnamn (på framsidan)
och boktitel (på baksidan) i politiskt rött.
Vacker, jo, men det
är också en iögonfallande bra bok! Den utkom på danska 2013, och är Aburas
andra titel på svenska (den svidande agitatoriska uppräkningen Det är ett jag som talar (räkenskapens
timme) utkom på samma förlag förra året). Det här är en av författarens
fyra romaner – en diktsamling har nyligen utkommit på danska.
Bra och stark och
iögonfallande är till exempel denna romans inledning: ”En hemlös har bestämt
sig för att dö vid ingången till Lidl.” Ur denna lätt igenkännbara bild –
inpräntad i våra medvetande utifrån stadsbilden de senaste cirka tio åren –
inleder Aburas en berättelse om de politiska beslut som tas i vardagen.
Protagonisten
Rebecca är en velig ensamstående mamma med sonen Oscar som hon känner befogad
oro för. Hon är håglös geografilärare för håglösa lågaffektiva elever som
hellre slösurfar än lär sig något på lektionerna, och hon lever i en håglös
sambotillvaro med den likaledes ensamstående pappan Robert, som på eget
initiativ låter en asylsökande ung man, Amir, bli inneboende hos dem.
Vad Aburas kretsar
kring är den svåra belägenheten om man ska bry sig om världen i högre
utsträckning än man ska bry sig om sig själv. Rebecca kan inte bestämma sig,
och representerar väl allas vårt hyckleri, som uppstått ur omöjligheten i att
kompromissa. Eller är inte frågan felställd: vad då bry sig om världen? Är det
inte i högre grad frågan om att antingen stå ut med världen eller stå ut med
sig själv?
Jag gillar det här
så ofantligt mycket! Aburas tillhör de författare som genomskådat världen, utan
att därför låta offra sig på cynismens inbjudande altare. Det finns hela tiden
en underfundig humor i hur hon tar sig an tillvaron, och hur hon behandlar den
med den vederbörlig distans, helt enkelt därför att det är vad den förtjänar;
man kan bara förhålla sig till den mer ironi, då den inte kan tas på allvar.
Ändå är det här en
allvarligt syftande roman. Den skildrar underförstått västvärldens tomhet, och
jag är helt enig med exempelvis Victor Malm, som tidigare jämfört Aburas med
Michel Houellebecq. Den förtvivlan som gnager oss är inte att leka med, eller
så är den just det – i Aburas poetik finns en trotsig resignation, och om du
tycker att det låter motsägelsefullt beror det nog på att du inte har förstått hur
jobbigt det är att följa hur det vi har tagit för givet bara faller i bitar
omkring oss.
I Aburas roman
gestaltas de moderna familjebildningarna i skilsmässornas spår. Dysfunktionellt
och otillräckligt. Katastrofen stryker omkring, och det är lätt att förstå den
reaktion som Nick Cave ger uttryck för i låten ”Hollywood” på sin nya skiva
”Ghosteen”, som jag lyssnar intensivt på i pauserna mellan läsningen av Aburas:
”I’m
gonna buy me a house up in the hills / With a tear-shaped pool and a gun that
kills / Cause they say there is a cougar that roams these parts / With a
terrible engine of wrath for a heart / That she is white and rare and full of
all kinds of harm / And stalks the perimeter all day long / But at night lays
trembling in my arms”. Är det inte så vi gör? Uppvaktar det vi vet är som
farligast för oss, kanske bara för att oskadliggöra dess verkan?
I Aburas språk finns en saklighet som jag bara kan
kapitulera inför. Under ytan finns det otäcka som lurar, och som bara kan
uppskjutas, inte undvikas. Kanske det är därför bättre att förekomma det onda:
helt enkelt bjuda in det farliga, för att man ändå inte kan undkomma det. Livet
är ett rovdjur vi inte kan vända ryggen åt.
Under Aburas textyta finns så oron, föraktet, tvivlet, den
gruvsamma känslan att vi lever fel sorts liv. För ja, vad är värt något på
riktigt? Jag hävdar nog att den cyniska hållningen, som blivit allt mer
populär, är förödande, och att den tär oss från insidan. Rebecca föraktar
Roberts vän Mark, författaren till menlösa politiska pamfletter, men ingen av
dem hyser något förtroende för läsekretsen och dess politiska medvetenhet,
”Eftersom de […] allra helst vill begrava sig i hjärndöd husmorserotik.”
På ett spefullt, retsamt sätt är det här, trots eller tack
vare sitt allvarliga uppsåt, en rolig bok, där vi rör oss mot farsens befängda
premisser. Läsaren hålls länge på halster kring hur intrigen ska utvecklas, och
hur det ska gå för Amir. Framför allt ger den här romanen bevis på hur rätt
Aburas har, hur dumma i huvudet vi håller på att bli. Ditt livsval består i att
vara en streber eller apatisk, och båda valen känns ärligt talat helt
förkastliga.
Lone Aburas har, om det inte framgått tidigare i den här
texten, skrivit en formidabel bok: ilsk, men också kontrollerad, och fokuserad
som ett kammarspel. På senare år har vi kunnat läsa ett antal liknande böcker,
som har adresserat några av samtidens mest akuta politiska frågor. Varför är då
Politisk roman bättre? Jo, den är
inte intresserad av att föra någons talan, eller att markera sin moraliska
indignation. Det är inte bara i den danska staten som det är något ruttet, utan
i hela västvärlden. Den inlevelse som Aburas frambesvärjer, eller om det bara
är förståelse för hur djupt vi sitter i skiten, uträttar hela jobbet här.
Ambivalensen som uttrycks i denna roman får den att bli en
gnistrande svart pärla, som petar i våra känsligaste sår (godtrogenheten, ack,
hur mycket vet du inte om den, Aburas?). Det är också en roman som fungerar
dramaturgiskt, och blir ibland lika utmanande som Stig Larssons bästa pjäser
kunde vara när han var i högform, genom att behandla allas vår oro, utan att
göra ett dyft för att stilla den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.