Olga Tokarczuk är den nya tv-serien

Minns ni Mad Men? Klart ni inte gör. Det var en tv-serie som sändes 2007-2015, inte så kolossalt länge sedan. Medan den sändes publicerade kulturredaktioner i snitt en gång i veckan analyser av varje snedsteg, varje halsbloss, varje slipsknut. Tv-serien blev ”den nya romanen”, och man kan kalkera texterna om Mad Men och tillämpa dem på valfri senare serie, som Game of Thrones eller Chernobyl. Någon som på allvar tror att det inte kommer att vara en annan serie som kallas ”världens bästa tv-serie någonsin” om något eller så?

Min poäng, en gång för alla: tv-serien är inte och kommer aldrig att bli den nya romanen. Jag missunnar ingen att följa alla säsonger av sin favoritserie, men inbilla mig inte att den typen av berättande kan erbjuda samma omvälvande upplevelse som det är att läsa en författare som Olga Tokarczuk.

När ständige sekreteraren Mats Malm läste upp hennes namn som 2018 års pristagare behövde jag nästan nypa mig i armen för att tro det var sant. Inget tidigare val har gjort mig lika glad, med undantag för Herta Müller 2009. Varför blev jag då så förvånad? Först tänkte jag att hon måste vara för ung – 57 år är rena junioren i Nobelprissammanhang.

Men även hennes sätt att berätta tillhör den typ som inte direkt premierats av den nuvarande akademien. Det rör sig inte riktigt om den form av böljande medvetandeström som modernismen populariserade för snart hundra år sedan, utan det utmanande ligger mer i hur Tokarczuk tar sig an sin tematik. Sin ytterst politiska tematik, oavsett om hon rör sig långt bakåt i tiden eller skildrar nutiden.

Med några undantag, däribland den besinningsfullt ursinniga Müller och den sublimt knasiga Elfriede Jelinek, har akademien under 2000-talet lyft fram konventionella författare. Jag säger inget om deras duglighet – flera av dem skriver kompetent och stilfullt, men också besvärande långtråkigt. Därför är valet av Olga Tokarczuk så oväntat och så glädjande. För det rör sig om en författare som tar sig djupt in i medvetandet, med sina frenetiska berättelser om desperata människor som alltid behandlas med varsam respekt.

Hon är något så ovanligt som en berättarteknisk förnyare. Hennes romaner kombinerar essäns meandrande vidlyftighet med novellens koncisa förtätning. Bland de romaner som finns översatta till svenska – av Jan Henrik Swahn, vars insats givetvis ska prisas en dag som denna – håller jag Löparna och Daghus, natthus högt. Här rör sig berättandet över flera nivåer, genom en orolig nutid och ett förflutet som vägrar komma till ro utan som fortsätter spöka i karaktärernas medvetande och som styr deras handlingar.

Även om dessa titlar är romaner, ett slags romaner, samspelar de med novellens förutsättningar. Som novellförfattare hör volymen Spel på många små trummor till senare års mest häpnadsväckande läsupplevelser. Det är ett sätt att skriva som bekräftar avgrunden, men samtidigt bevarar en lekfull och nästan barnslig attityd till det som skildras. Tokarczuk har en förmåga att skriva komplext och nästan besvärligt utan att det blir tillkrånglat eller svårt. Hon är vild och gränslös, men håller samman sitt berättande med osviklig intuition, även när hon tänjer på verklighetens fyrkantiga gränser.

Att jag håller hennes sätt att berätta högre än tv-serierna beror på förmågan att förmedla människoöden. Fantasifullt språk i all ära, vad som jag tror fallit akademien och den externa kommittén på läppen är hennes insiktsfulla utläggningar om människans dubbelhet. Hon är helt enkelt fullt på det klara med att vi kan vara både onda och goda, både barnsliga och allvarliga. Ur denna dualism skapar hon filosofiska verk som aldrig besväras av sin tunga tematik, utan som lyfter tack vare ett bevingat språk.

Det är ett sätt att berätta som inte faller till föga för möjligheternas begränsningar, eller som bryr sig om måttfullheten. Så uppfattar jag den imposanta romanen Jakobsböckerna, om 1700-talsmystikern Jakob Lejbowicz Frank. Denna tusensidiga koloss, som väl kan sägas utgöra typ en hel säsong av en tv-serie, ämnar jag binge-läsa under helgen. Jag återkommer med en rapport nästa vecka.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/10 2019)