och när det blir ljust blir det helt fantastiskt, Kristin Berget, översättning Ulf Krook och Ida Linde, Rámus

Om det funnits ett behov för ett lackmuspapper för poesi kunde det räcka med att begagna titeln till en nyutkommen bok: och när det blir ljust blir det helt fantastiskt. Vill du läsa boken? Då har du antagligen reagerat på ordsammansättningen och identifierat den som poesi.

Norska poeten Kristin Berget, född 1975, är för svenska läsare bekant sedan tidigare med två skarpskrivna titlar på Rámus, Der ganze Weg och Hennes ansikte, båda översatta av Ida Linde, som nu till denna tredje samling samarbetar med Ulf Krook. Båda hennes böcker har skickligt låtit de subtila antydningarna samsas med ett explosivt uttryck.

Nu är uttrycket mer elegiskt. Det handlar om det parallella skeendet mellan ett nyfött barns ankomst till livet och världens annalkande slut. Kort sagt: vore vi människor föräldrar skulle vi vid det här laget ha förlorat vårdnaden om planeten. I Bergets version av klimatkatastrofen saknas pekpinnar eller moraliska uppläxanden. Hon konstaterar med ett stilla vemod närvaron av allt det som med stor säkerhet kommer att vara puts väck inom en inte alltför avlägsen framtid.

I The Guardian läser jag en intervju med Barry Lopez, känd med naturskildringarna Arctic Dreams och Horizon, och han uttalar sig med alarmerande klokhet: ”we’re living in emergency times. In the west, we believe we are the most progressive and socially just, but a lot of that is just a hopeful illusion.”

Kanske vi ska acceptera att vi har förlorat, om inte vårdnaden så något än värre, den här planeten. Att det inte heller behöver vara en stor förlust, då vi har visat oss vara så oförmögna att värdesätta annat än, med Lopez ord, droger, ägande, framsteg – alla dessa konstgjorda hierarkier. Så om människan är så oduglig: åt fanders med henne.

Jag vet inte om Berget skulle hålla med om en sådan kategorisering. Hennes rader saknar alarmism, och består mer av sakliga konstateranden, till exempel ”endast här kan vi vara”, som övergår i ett kanske mer akut läge: ”ska vi då låta detta ske”. Hennes ord är lakoniska och klarsynta, och utgår från konkreta ställningstaganden, tagna ur en närvaro i myllan, med fötterna planterade på åkern, genom ett pejlande över haven, och vandringar genom skogen. På känt maner inventerar hon det existerande innan det upphör.

Hon skissar också upp en tänkbar framtid, präglad av mer och mer oro, mer och mer rädsla. Liksom tidigare har Berget en osviklig känsla för att bevara diktens gåtfullt drag, även när det som här hotar att bli övertydligt. Denna balansgång mellan att skriva läsaren på näsan och förhålla sig till världen på en metaforisk nivå är välutvecklad och utsökt. Då kan det bli suggestivt:

                      Tiden är ingen markör

                      inte heller en övergång

                      Utsikten försvinner

                      in i ett vitt mörker

Detta vita mörker – med sina dolda konnotationer … Även det är ett lackmuspapper för den poetiska bilden. Det kunde uppfattas som sökt, som en onödig fördunkling. I kontexten blir det en självklarhet, som också förstärker diktens underliggande och betvingande budskap.

I stället för att skriva postapokalyptiskt – en genre som håller på att spela ut sin roll, för ingen tror längre att ens några få överlever – sysslar Berget med att skriva ut apokalypsen i realtid, i det pågående. Hennes bok konstaterar på sitt stillsamma vis att den epok vi lever i nu heter undergångens tid. Det är förstås ett hemskt scenario, men vi har ingen att skylla på: ”Självfallet skulle vi valt andra ord / Vi kan inte be om förlåtelse”. Här saknas fördömande, men det betyder förstås inte att vi undgår att vara dömda.

I boken pejlar Berget olika skyddsmekanismer, olika metoder som kunde förklara eller hjälpa. Men varken vetenskapen, religionen eller politiken har något att bidra med, egentligen. Eftersom vi människor har varit dumma nog att sätta oss över allt annat, i en egoism som saknar motstycke. Sörjer vi människans blivande frånfälle ska vi ändå ha det i åtanke, att det är en djävligt dålig variant av homo sapiens som tar sin tillflykt in i tomheten med svansen mellan benen.