Behövs verkligen en
ny översättning av Joseph Conrads klassiker Mörkrets
hjärta? Ja, säger förlaget Bakhåll, som gett Christian Ekvall förtroendet
att förvalta detta verk som tidigare finns i tre olika översättningar. Den senaste
kom 2006 och var signerad Einar Heckscher, men den var så inkompetent att man
bör förbigå den med tystnad. Annars är Margareta Odelbergs ofta omtryckta
version från 1960 duglig, om man till äventyrs inte skulle få tag på Louise
Renners första översättning från 1949.
Själva handlingen
är inte mycket att orda om. Det är en pessimistisk dom över 1900-talet,
utfärdad 1899 då Conrad skrev verket, eller 1902 då det först publicerades i
bokform. Det skulle dock dröja till efter andra världskriget innan det fick sin
nuvarande status – tänk på att första svenska översättningen kom strax efter skändligheterna
från kriget blev offentliga.
Romanen är full av
fällor för en oinitierad läsare. Den första är att Afrika aldrig nämns, utan
platsen kallas ”mörkrets hjärta”. (En av Heckschers många försyndelser var att
han just skrev ut flera av romanens mångtydiga symboler i bokstavliga
referenser, till exempel kolonialmakterna). I detta mörkrets hjärta har
västerlänningen Kurtz, en produkt som hela Europa bidragit till, samlat mer
rikedomar åt det koloniala Belgien än någon annan, och låtit sig dyrkas av
hedningarna. Samt gjort sig skyldig till rysligheter som Conrad effektfullt
bara antyder, men som kanske just därför blir så mycket mer kusliga.
Hans historia berättas
av Marlow, en alldaglig hjälte som Conrad tidigare begagnat som interlokutör,
och poängen är att han förtäljer sin historia på ett skepp på Londonfloden
Themsen, för en skara åhörare. Han misslyckades första gången han berättade om
Kurtz öde (spoiler: han dör på slutet, yttrande ett av litteraturhistoriens
mest pregnant gåtfulla ord, mer om detta strax), för dennes blivande hustru,
hans ”tillkommande”, som hon benämns med ett av romanens många misogyna
uttryck. Nu ska han ställa saker till rätta, göra bot för sin lögn, sin
censurerade version som kvinnan fått höra.
Men ljög han
verkligen? Låt oss titta på Kurtz sista ord, det som Conrad ger beteckningen
att ”he cried in a whisper […] a cry that was no more than a breath”:
The horror!
Så här har det
översatts tidigare. Renner (1949): ”Skräcken!” Odelberg (1960): ”Ohyggligt!”
Heckscher (2006): ”Vilken fasa!” Nu tillkommer Ekvall (2019): ”Skräcken!” Ja,
lite oväntat återanvänder han Renners kanske något för bokstavliga
transkribering. När Kurtz ligger för döden lyckas han bara åstadkomma ett
ihåligt ljud, suveränt gestaltat av Marlon Brando i filmen Apocalypse Now! 1978. Konsonantsammansättningen ”skr-” torde vara
svårare att åstadkomma på dödsbädden. Därför är Odelbergs val lämpligare, i sin
ljudlikhet.
Conrad är i sin
roman nästan parodiskt förtjust i ord som fördunklar och mystifierar. Därför
blir det en svårgenomtränglig berättelse, men å andra sidan är den så kort att
man gärna läser den många gånger. (Hur många? Vågar knappt säga, men jag har
nog läst den ett par gånger mer än 20.) Likaså staplar han adjektiv på
varandra, inte i syfte att öka förståelsen, utan mer för att täcka över en
ursprunglig betydelse. I stället för att sprida ljus skänker han mer mörker.
Det är också bokstavligen en mörk bok, där utöver det flitiga bruket av ord som
”mörk” och ”svart” och ”skugga” finns en hög frekvens av ord i det dimmiga
fältet, såsom ”dimma”, ”suddig”, ”rök”, ”dunkel”, ”suddig”, etc.
Det mörka finns på
flera nivåer. Dels i den redan på slutet av 1800-talet ofta utnyttjade klichén
om Afrika som en mörk plats, och dels i metaforen om själens mörker,
illustrerat av Kurtz härjningar. Men även i hur Conrad växlar, och ger oss
bilden av det västerländska som det sanna mörkret, i bilden av London som en
tidigare mörk plats, invaderad av romarna för två tusen år sedan. Dessutom
utmynnar hela berättelsen i att omgivningen under nattens gång blir allt
mörkare, och slutorden är en av romanens otaliga symboler: ”En svart molnbank
blockerade flodmynningen, och det lugna farvatten som ledde till världens ändar
flöt dystert fram under en mulen himmel – som om det ledde in i hjärtat av ett
oändligt mörker.”
Kurtz är alltså
summan av Europa: en psykopat som hänsynslöst och egoistiskt roffar åt sig vad
han önskar och förmår. Frustrerande nog får vi inte veta vad han har behövt
göra för att kunna tillskansa sig dyrgriparna. Människooffer? Kannibalism?
Pedofili? Homosexualitet? I romanen blir med Ekvalls ord Marlows omdöme om
Kurtz så här: ”en anhängare av metoder för vilka tiden inte var mogen. Jag var
osund! Men det var i varje fall inte illa att få välja sin mardröm.” Var inte
denna mardröm – något senare kallar sig Marlow ”lojal mot den mardröm jag hade
valt” – för en man på slutet av 1800-talet just homosexualitet? Conrad skrev
sin roman två år efter att Oscar Wilde hade frisläppts från fängelset för två
års straffarbete för ”gross indecency” (ungefär ”grov oanständighet”). Annars
kan man hitta flera spår av ”giftig maskulinitet” (toxic masculinity) i berättelsen om Kurtz och Marlow.
Dödskallarna som Kurtz
har dekorerat sin hydda med – med ett undantag är ansiktena vända inåt – blir
en osmaklig påminnelse om människans natur, alltså flera årtionden innan andra
världskriget. Dock var kolonialismen på flera sätt ett förstadium till de två
stora 1900-talskrigen, och något som visar hur förutseende Conrad var.
På slutet av
1970-talet attackerades boken av Chinua Achebe, som bland annat kallade Conrad
för ”a bloody racist”. Det han var mest upprörd över var att Mörkrets hjärta studerades på
universitet världen över av aningslösa professorer och studenter. Även om jag
inte tycker det är lika lätt att ta Conrad i försvar som Olof Lagercrantz
gjorde i sin studie Färd med Mörkrets
hjärta, så måste man komma ihåg de vitas inbilska nonchalans och ställa den
i paritet med de svartas återhållsamma värdighet, när européerna inte gör annat
än skämmer ut sig.
Ekvalls
översättning lyckas återge Marlows talspråkliga jargong på ett lämpligt sätt,
möjligen som en effekt av att han tidigare översatt Hemingway. Om Odelbergs
översättning är den bästa hittills brister den något i hur Marlow ibland låter
som en pilsnerfilm från 1940-talet, medan han här åtminstone ger ett trovärdigt
intryck av autentisk sjöman. Det hör också till den här översättningens
förtjänster att Marlow ges ett mer alldagligt idiom, liksom att den betonar
hans egenskaper av observatör, den som noterar oegentligheterna – att han sedan
inte ingriper är en annan sak, något som vi kanske inte ska förebrå honom för.
Något annat som
tydliggörs nu är den ironi och sarkasm som romanen är full av. Opinionen mot
kolonialismen svängde något senare än denna konstnärliga bearbetning av ämnet –
Conrad var på många sätt en konservativ man, och det ligger inte till hans fördel
att han offentligt var så oengagerad i rättsliga frågor. Så till största del
lyckas Ekvall skingra något av de rökridåer Conrad var så flitig med. Det finns
en språklig medvetenhet hos Conrad, kanske som en följd av att han hade
engelskan först som sitt tredje språk. Han var ytterst medveten om hur ord
manipulerar, och Kurtz blir sinnebilden för genidyrkan och den tänkbara
charlatanens förmåga att utnyttja språket för att nå framgång.
Det brukar sägas
att en klassiker är en bok som möjliggör nya läsningar och tolkningar, och det
stämmer verkligen i detta fall. Mörkrets
hjärta är ett tidsdokument, en historisk källa av yppersta dignitet, ja,
men också ett visionärt konstverk av djärvt slag. Att läsa denna bok, att ägna
sig åt den teckentydningen, gör dig till en bättre läsare generellt. Frågan om
Kurtz är ett geni eller någon som duperat sin omgivning fortsätter fascinera
även efter många omläsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.