Mörkrets hjärta, Joseph Conrad, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Behövs verkligen en ny översättning av Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta? Ja, säger förlaget Bakhåll, som gett Christian Ekvall förtroendet att förvalta detta verk som tidigare finns i tre olika översättningar. Den senaste kom 2006 och var signerad Einar Heckscher, men den var så inkompetent att man bör förbigå den med tystnad. Annars är Margareta Odelbergs ofta omtryckta version från 1960 duglig, om man till äventyrs inte skulle få tag på Louise Renners första översättning från 1949.

Själva handlingen är inte mycket att orda om. Det är en pessimistisk dom över 1900-talet, utfärdad 1899 då Conrad skrev verket, eller 1902 då det först publicerades i bokform. Det skulle dock dröja till efter andra världskriget innan det fick sin nuvarande status – tänk på att första svenska översättningen kom strax efter skändligheterna från kriget blev offentliga.

Romanen är full av fällor för en oinitierad läsare. Den första är att Afrika aldrig nämns, utan platsen kallas ”mörkrets hjärta”. (En av Heckschers många försyndelser var att han just skrev ut flera av romanens mångtydiga symboler i bokstavliga referenser, till exempel kolonialmakterna). I detta mörkrets hjärta har västerlänningen Kurtz, en produkt som hela Europa bidragit till, samlat mer rikedomar åt det koloniala Belgien än någon annan, och låtit sig dyrkas av hedningarna. Samt gjort sig skyldig till rysligheter som Conrad effektfullt bara antyder, men som kanske just därför blir så mycket mer kusliga.

Hans historia berättas av Marlow, en alldaglig hjälte som Conrad tidigare begagnat som interlokutör, och poängen är att han förtäljer sin historia på ett skepp på Londonfloden Themsen, för en skara åhörare. Han misslyckades första gången han berättade om Kurtz öde (spoiler: han dör på slutet, yttrande ett av litteraturhistoriens mest pregnant gåtfulla ord, mer om detta strax), för dennes blivande hustru, hans ”tillkommande”, som hon benämns med ett av romanens många misogyna uttryck. Nu ska han ställa saker till rätta, göra bot för sin lögn, sin censurerade version som kvinnan fått höra.

Men ljög han verkligen? Låt oss titta på Kurtz sista ord, det som Conrad ger beteckningen att ”he cried in a whisper […] a cry that was no more than a breath”:

The horror!

Så här har det översatts tidigare. Renner (1949): ”Skräcken!” Odelberg (1960): ”Ohyggligt!” Heckscher (2006): ”Vilken fasa!” Nu tillkommer Ekvall (2019): ”Skräcken!” Ja, lite oväntat återanvänder han Renners kanske något för bokstavliga transkribering. När Kurtz ligger för döden lyckas han bara åstadkomma ett ihåligt ljud, suveränt gestaltat av Marlon Brando i filmen Apocalypse Now! 1978. Konsonantsammansättningen ”skr-” torde vara svårare att åstadkomma på dödsbädden. Därför är Odelbergs val lämpligare, i sin ljudlikhet.

Conrad är i sin roman nästan parodiskt förtjust i ord som fördunklar och mystifierar. Därför blir det en svårgenomtränglig berättelse, men å andra sidan är den så kort att man gärna läser den många gånger. (Hur många? Vågar knappt säga, men jag har nog läst den ett par gånger mer än 20.) Likaså staplar han adjektiv på varandra, inte i syfte att öka förståelsen, utan mer för att täcka över en ursprunglig betydelse. I stället för att sprida ljus skänker han mer mörker. Det är också bokstavligen en mörk bok, där utöver det flitiga bruket av ord som ”mörk” och ”svart” och ”skugga” finns en hög frekvens av ord i det dimmiga fältet, såsom ”dimma”, ”suddig”, ”rök”, ”dunkel”, ”suddig”, etc.

Det mörka finns på flera nivåer. Dels i den redan på slutet av 1800-talet ofta utnyttjade klichén om Afrika som en mörk plats, och dels i metaforen om själens mörker, illustrerat av Kurtz härjningar. Men även i hur Conrad växlar, och ger oss bilden av det västerländska som det sanna mörkret, i bilden av London som en tidigare mörk plats, invaderad av romarna för två tusen år sedan. Dessutom utmynnar hela berättelsen i att omgivningen under nattens gång blir allt mörkare, och slutorden är en av romanens otaliga symboler: ”En svart molnbank blockerade flodmynningen, och det lugna farvatten som ledde till världens ändar flöt dystert fram under en mulen himmel – som om det ledde in i hjärtat av ett oändligt mörker.”

Kurtz är alltså summan av Europa: en psykopat som hänsynslöst och egoistiskt roffar åt sig vad han önskar och förmår. Frustrerande nog får vi inte veta vad han har behövt göra för att kunna tillskansa sig dyrgriparna. Människooffer? Kannibalism? Pedofili? Homosexualitet? I romanen blir med Ekvalls ord Marlows omdöme om Kurtz så här: ”en anhängare av metoder för vilka tiden inte var mogen. Jag var osund! Men det var i varje fall inte illa att få välja sin mardröm.” Var inte denna mardröm – något senare kallar sig Marlow ”lojal mot den mardröm jag hade valt” – för en man på slutet av 1800-talet just homosexualitet? Conrad skrev sin roman två år efter att Oscar Wilde hade frisläppts från fängelset för två års straffarbete för ”gross indecency” (ungefär ”grov oanständighet”). Annars kan man hitta flera spår av ”giftig maskulinitet” (toxic masculinity) i berättelsen om Kurtz och Marlow.

Dödskallarna som Kurtz har dekorerat sin hydda med – med ett undantag är ansiktena vända inåt – blir en osmaklig påminnelse om människans natur, alltså flera årtionden innan andra världskriget. Dock var kolonialismen på flera sätt ett förstadium till de två stora 1900-talskrigen, och något som visar hur förutseende Conrad var.

På slutet av 1970-talet attackerades boken av Chinua Achebe, som bland annat kallade Conrad för ”a bloody racist”. Det han var mest upprörd över var att Mörkrets hjärta studerades på universitet världen över av aningslösa professorer och studenter. Även om jag inte tycker det är lika lätt att ta Conrad i försvar som Olof Lagercrantz gjorde i sin studie Färd med Mörkrets hjärta, så måste man komma ihåg de vitas inbilska nonchalans och ställa den i paritet med de svartas återhållsamma värdighet, när européerna inte gör annat än skämmer ut sig.

Ekvalls översättning lyckas återge Marlows talspråkliga jargong på ett lämpligt sätt, möjligen som en effekt av att han tidigare översatt Hemingway. Om Odelbergs översättning är den bästa hittills brister den något i hur Marlow ibland låter som en pilsnerfilm från 1940-talet, medan han här åtminstone ger ett trovärdigt intryck av autentisk sjöman. Det hör också till den här översättningens förtjänster att Marlow ges ett mer alldagligt idiom, liksom att den betonar hans egenskaper av observatör, den som noterar oegentligheterna – att han sedan inte ingriper är en annan sak, något som vi kanske inte ska förebrå honom för.

Något annat som tydliggörs nu är den ironi och sarkasm som romanen är full av. Opinionen mot kolonialismen svängde något senare än denna konstnärliga bearbetning av ämnet – Conrad var på många sätt en konservativ man, och det ligger inte till hans fördel att han offentligt var så oengagerad i rättsliga frågor. Så till största del lyckas Ekvall skingra något av de rökridåer Conrad var så flitig med. Det finns en språklig medvetenhet hos Conrad, kanske som en följd av att han hade engelskan först som sitt tredje språk. Han var ytterst medveten om hur ord manipulerar, och Kurtz blir sinnebilden för genidyrkan och den tänkbara charlatanens förmåga att utnyttja språket för att nå framgång. 

Det brukar sägas att en klassiker är en bok som möjliggör nya läsningar och tolkningar, och det stämmer verkligen i detta fall. Mörkrets hjärta är ett tidsdokument, en historisk källa av yppersta dignitet, ja, men också ett visionärt konstverk av djärvt slag. Att läsa denna bok, att ägna sig åt den teckentydningen, gör dig till en bättre läsare generellt. Frågan om Kurtz är ett geni eller någon som duperat sin omgivning fortsätter fascinera även efter många omläsningar.