Madalfabet, Kristina Nya Glaffey & Maja Lee Langvad, Basilisk

Det är svårt att både överblicka och överskatta Inger Christensens betydelse för den samtida skandinaviska poesin. Nog känns det som att var och varannan aspirerande poet när ett innerligt förhållande till Christensen, något som i sig väger tyngre än alla uteblivna priser under hennes levnad, där det icke realiserade Nobelpriset lyser som den värsta skamfläcken. Den kollegiala uppskattningen är dock av varaktigare halt, så därför skulle det inte förvåna mig om det då och då i framtiden framträder böcker där spår av Christensen kan hittas.

Som i den i dag utkomna Madalfabet, skriven av Kristina Nya Glaffey och Maja Lee Langvad. De har tidigare gett ut en handfull böcker vardera – Langvad är nog mest bekant för svenska läsare, med den ypperliga Hon är arg, som kom häromåret. Som den intelligenta läsaren redan har räknat ut är det här en bok som utgår från Christensens diktsvit Alfabet från 1981. Där utgår hon från Fibonaccis talföljd, där ett tal är summan av föregående tal i serien, där a har en rad, b två, c tre, d fem, e åtta och så vidare.

Genast ska sägas att Glaffey och Langvads bok är något kortare. Den radikala ändringen i deras bearbetning – som delvis kan sägas bestå av fan fiction – är att låta Christensens inventering av världen övergå i att lista olika matord. Texten är satt i röd färg. Jag hinner bara till bokstaven ”c” innan det börjar vattnas i munnen, när originalets citronträd ersätts av citronmånen. Det fortsätter, liksom i originalet, till bokstaven n, eller från aprikostårtorna till nötterna.  

En skillnad är att bokstaven ”j” invaderas av atombomben hos Christensen, med sakliga redovisningar av datum och antalet döda när den släpptes över Hiroshima och Nagasaki. För i hennes världsbild finns ju också det mest ohyggliga – idyllen som bokstavligen slås i bitar.

Ja, Glaffey och Langvad har skrivit en bok – utgiven på konstförlaget Basilisk – som är både knasig och följdriktig, en bok som balanserar mellan det vettlösa och meningsfulla, det raljant plojartade och det allvarligt syftande. Den är uppfinningsrik och påhittig, och deras spegelläsning får dem att hamna i en osäker position. Det är inte heller helt sant att atombomben anländer helt oväntat hos Christensen – det hemska smygs in på bokstaven ”g” med dess omnämnande av geväret, något som turneras av Glaffey och Langvads giftstoff.

Det som sker genom boken är en upprättad balans mellan det idylliska och det hotande, och nog stannar jag gärna vid en längre utredning av ordet ”is”, som ju är danskans ord för glass. Hos Christensen finns på motsvarande textställe en utredning om paradiset, och med snillrik känsla för glosorna stannar alltså Glaffey och Langvad vid ordets affix, -is. Så hos Christensen:

                                                                           men mørket

                      er hvidt, siger børnene, paradismørket er hvidt,

                      men ikke på den måde hvidt som en kiste

                      er hvid, hvis kister da findes, og ikke

                      på den måde hvidt, som mælken er hvid

Och så i den nya remixade versionen:

                                                                                     is

                      er et hit, siger børnene, Paradis Is er et hit,

                      vaniljeisen så hvid som en æggehvide

                      er hvidt, hvis ægget da findes, men ikke

                      på den måde hvidt, som mælken er hvid

Kritiker som ställs inför böcker som i någon mån bearbetar tidigare litteratur brukar i sina recensioner ställa sig frågan: ”Behöver man ha läst originalet för att ha behållning av den här boken?” Det vore mig främmande att ställa den frågan, av två anledningar. Dels är det en stygg kliché, och dels förutsätter jag att mina läsare redan är inlästa på Christensen. En annan, lika stygg kliché, anländer i dessa kritikers automatiska eftersläpande kliché-svar: ”Nej, men man har roligare om man har läst originalet!”       

Så om första intrycket av den här boken är att den är en oskyldig lek ersätts det allt mer av förvissningen om allvaret i uppsåtet. Originalets bleka lik, Ikaros, byts ut mot Irmas butiker, upplysta som kyrkor. Boken trissar också upp orden knutna till mat, till rent absurda nivåer. Överflödet ger obehagliga anknytningar, med ett överflöd som ter sig allt mer osmakligt, och skapar matångest. Genom bokens kataloger över maträtter och ingredienser hör jag en ihålig teaterviskning som insisterar: ”Lyxlirarnas tid är snart förbi …”

Som sagt, det lär komma fler böcker som utgår från Inger Christensen. Tidigare har från svenskt håll Ida Börjel gjort avtryck med sin bok Ma – tveklöst 2010-talets bästa svenska diktsamling. Glaffey och Langvads bok är mer blygsam, men jag skulle bli förvånad om det inte kommer att finnas anledning att återvända till den, inte bara för att den utgör en referensram för kommande verk. Dikt som i så här hög grad berör samhällsfrågor brukar ha en tendens att aktualiseras på nytt.