5 apr. 2019

Långt över gränsen. Erotiska historier om begär och skräck, Carl-Michael Edenborg, Vertigo


Den produktive Carl-Michael Edenborg utkommer i dag med ännu ett alster, en novellsamling om erotikens mörkaste skrymslen. För några år sedan utkom Över gränsen, och nu återbördas författaren till moderskeppet, förlaget Vertigo som han länge navigerade över, med Långt över gränsen. Än en gång ska demonstreras att inga tabun är tillräckliga.

Mörka skrymslen, som undantagsvis inte behöver lysas upp (även om incesttemat från förra samlingens handgripliga exempel här övergår i en mer oskyldig fantasi). Till hans försvar ska sägas att det mörka ofta kontrasters med det ljusa. Inte så att det blir gladporr, men det uppskruvade tilltalet tar på något sätt udden av det som annars skulle bli helt smaklöst (”djävulen i herr Jones” är ju en kul eufemism). Här finns en karnevalisk och stundtals anarkistisk ådra, som Edenborg gärna tömmer in på sista droppen (vad dessa droppar innehåller kan ni själva räkna ut).


Det karnevalsartade luftas i noveller som kan sägas vara anti-rojalistiska och anti-religiösa, två fixeringar som återkommer i flera noveller. Sålunda det förstnämnda i en saga om en kung som förbannas av en dam från tjärnen, och i en alternativ kungalängd som listar mindre insmickrande sidor, och som finkänsligt nog avslutas med nuvarande kungens morfar.

Och det anti-religiösa skönjs lite här och där, i återkommande utfall, men också i en skildring av Himlen, där Gud utsätts för ett spratt som förstås inte hade fallit i god jord i mindre sekulariserade länder än Sverige. Så kan man väl i någon mån vara tacksam över tryckfriheten, även i en gränsöverskridande bok som denna, som ibland låter verkligheten tippa över i för mycket fantasi, eller om det är tvärtom.  

Här övergår ofta yttre skräck i inre plågor, och nog finns i denna korta samling noveller en del minnesvärda karaktärer. Uppsluppenheten kan också smitta, när Edenborg ger sina berättelser en anstrykning av gangster-estetik. Han skriver så att säga med flinet i mungipan, det där straffbara flinet som man både stör sig på och finner oerhört charmigt: ”Hon flinade. Tänderna var sannskyldigt engelska. Dåligt med resurser i Himlen. Tandvården troligen privatiserad. Inte ens här fick man vara i fred från dom jävla liberalerna.”

Edenborg, som jag kallade produktiv, ibland kanske för produktiv för sitt eget bästa, faller då och då in i slarvfällan med en del upprepade troper och en korrekturläsning som verkar ha varit försumbar. Men här finns ändå en uppfinningsrikedom och en påhittighet som bländar, med könsöverskridande exempel och där variationen annars består av änglar och bläckfiskar, bland annat.

Min invändning mot boken är att man inte blir delaktig. Andra kan definiera gränsen mellan erotik och pornografi, men i en bok som denna skapas en distans, som paradoxalt blir större ju högre författarens insats blir. Sålunda utlovas på baksidestexten en inblick i ”författarens mörkaste vrår”, men det stannar ändå vid det relativt harmlösa, speciellt om man jämför den novellen med några av de andra – eller kanske ännu mer om man beaktar den förra novellsamlingen, som på något sätt gick längre i uppkäftighet och i sina omstörtande uppsåt.  

Låt gå också för att det flyhänt skrivna kan ge ett nonchalant intryck, liksom att nödlösningar blir ett lite väl närvarande inslag, där Edenborg lyckas hitta varje intrigs minsta kryphål. Vad som ändå visas är väl att sexet kan jaga skräcken på flykten, den skräck som livet ofrånkomligt inrymmer.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.