att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 sep. 2015

Ut ur världen, Karl Ove Knausgård, Norstedts


Karl Ove Knausgårds debutroman är en ouvertyr till storverket Min kamp. Den är tungrodd men briljant, och kan till sina ambitioner utan tvekan likställas med Dostojevskij och Proust.

En debutroman kan se ut på olika sätt, men det vanligaste från svenskt håll brukar vara en 150 sidor tunn berättelse på anemisk prosa. När Karl Ove Knasugård debuterade i Norge 1998 gjorde han det med mer blod i romanbaljan. Romanen Ut ur världen består av 742 synnerligen tätt tryckta sidor i den svenska utgåvan som utkommer i dag.


Vi som läst Min kamp känner igen mer än det mesta. I synnerhet från del 4 känner vi igen berättelsen om den unge mannen som tar ett lärarvikariat i Nordnorge och förälskar sig i en elev, Miriam. Självbiografins Karl Ove heter här Henrik Vankel, och är åtta år äldre än Karl Ove.  

Henrik Vankel: det låter som en av Knut Hamsuns protagonister, och nog kunde HV vara en av Hamsuns irrationella antihjältar. Tyvärr verkar Dostojevskij vara stilförebilden nummer ett, för här skriver Knausgård på tungrodd och sävlig prosa som ofta skymmer berättelsens kvaliteter.

Romanen är så ambitiös att den spricker. Den är indelad i tre avsnitt: skolskildringen följs av en flykt till Kristiansand, där vi får veta hur Henriks föräldrar träffades och gifte sig.  Och så till sist den långa avslutningen där vi får mer bakgrund till Henriks vankelmod och sociala besvär.

Samtidigt som det här avsnittet är mest okonventionellt skrivet – bland annat träffar han Gud – blir den orm han har i sitt vardagsrum en väl övertydlig symbol för hans ångest. Henriks problem borde kunna gestaltas utan dessa enkla trick.

Ett av de större problemen med den här romanen, förutom dess nästan skrattretande allvar, är att den knappt går att läsa efter Min kamp. Ut ur världen har förändrats av Knausgårds senare framgångar. Och Min kamp, med alla sina brister, är ett fantastiskt verk. Men alltså mer genom den egenartade tekniken än på stilistiska förtjänster. Här berättas en identisk historia, fast med en påhittad huvudperson.  

Knausgård är bra på att plantera små frön av idéer i läsaren, men sämre på att vattna dem med uppmärksamhet. Dessutom är Henrik en betydligt mindre intressant och mindre sammansatt romankaraktär än Karl Ove. Här går han inte lika djupt in i Henrik, och därför blir han mindre engagerande.   

Dock finns även här ansatser som är häpnadsväckande. I sista avsnittet formulerar Henrik briljanta insikter om Flaubert och Joyce. Det här är ett av de inslag som starkt påminner om hur Min kamp är skriven. Dessa vackert skrivna mini-essäer är ett grepp som givetvis är inlånat från Prousts metod i På spaning efter den tid som flytt
  
I somras hamnade Knausgård i Ebba Witt-Brattströms kikarsikte, i en debatt om kulturmannens attraktionskraft på småtjejer. Hon använde den här boken som bevismaterial, men det är en slarvig läsning av den annars så skarpa Witt-Brattström. För när han här skriver om sex är det knappast för att förhärliga Henrik Vankel/sig själv, långt ifrån den ”sexgud” Caroline Ringskog Ferrada-Noli kallade honom i en Expressen-artikel för två år sedan.

Trots att jag är relativt sval inför Knausgård vill jag utan att tveka jämföra honom med just Dostojevskij och Proust. Av Dostojevskij har han lärt sig att närma sig det avvikande, och av Proust att ingen detalj är för obetydlig för att undgå upptäckt. Det är storartat ändå, även om allvarsrynkorna lägger sig så djupt över boksidan att man behöver en stege för att ta sig upp därifrån.     

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/9 2015)

2 kommentarer:

  1. Kul avslutning! Och nu måste jag låna för att läsa vad han skriver om Joyce.

    SvaraRadera
  2. Ja, det var kul att äntligen hitta stegen upp ur hans allvarsrynkor!

    SvaraRadera