Min krop er tung af drøm, Michael Strunge, Gyldendal

Det är en svindlande tanke: i somras skulle Michael Strunge ha fyllt 60 år. Svindlande, men också otänkbar, då han förblev vacker pojkpoet, död vid 27 års ålder, och som en fluga i bärnsten stelnad i den upproriska pose man så lätt kan hitta i hans dikter.

Gyldendal uppmärksammar minnet av Strunge med att låta poeten Caspar Eric göra ett personligt urval, 82 dikter ur den rätt omfattande produktionen, däribland tre från tidskrifter och tidnignar. Strunge hann ge ut osannolikt många, elva diktsamlingar, trots att han mer eller mindre slutade skriva ett par år innan dödsfallet i mars 1986. Eric föddes året därpå, och hans urval är som alla urval lätt att kritisera, för här saknas en och annan obligatorisk dikt, men å andra sidan är det kanske lämpligt att introducera Strunge med just ett urval, då han är en så pass ojämn poet. Kanske läser man honom bäst och helst i urval, tänker jag.

Min upptäckt av Strunge skedde strax efter hans död, och han var en av de första poeter jag läste överhuvudtaget: Bodil Malmsten, Baudelaire, Shelley, Plath, Tafdrup, Strunge … Och inte minst epigonen Lukas Moodysson, vars debut Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner ju utkom 1987. När jag själv började läsa Strunge var det svårt att bortse från mytbildningen, från alla anekdoter om hans självförbrännande liv, från psykoserna och den otäcka dödsdriften som skrivs fram i så många av dikterna. Nu, drygt trettio år senare, finns distans till det biografiska, och det går att läsa dikterna i egen rätt. Jag hade befarat att jag nu skulle tycka att de blivit lite – tja, kanske pinsamma, likt påminnelser från ett tidigare liv, en estetik jag kan tycka att jag vuxit ifrån. Vad som kan sägas är att han fortfarande är ojämn, men att det i sina bästa stunder är en poesi som är oförglömlig: vild, anslående och slående, vacker, och mycket annat. Det är framför allt värdefull poesi.

Urvalet är generöst, och relativt jämnt fördelat mellan de olika böckerna, där Fremtidsminder är mest representerad, med tio dikter. Den boken finns för övrigt i svensk översättning av Clemens Altgård, som med två försök starkt bidrog till att presentera Strunge för svenska läsare, tillsammans med Ragnar Strömbergs fina urval till antologin danska 80-talspoeter, Beväpnad med vingar. Då var Strunge en portalfigur, men det är ganska anmärkningsvärt att det inte har kommit nyare översättningar sedan dess.

Vad som blir tydligt i denna nya bok är att Strunge är en mer varierad poet än man kanske i förstone tror. Här finns typografisk spridning, med laborationer i olika typsnitt, versaler, kursiver, prosadikt och lyriska aforismer, berättande essäer, och dikter som liknar debattartiklar. Det varierade syns också i Strunges själva attityd: ömsom ömsint, ömsom vulgär.

Han var vanvettigt begåvad, nästan farligt berörd av poesin musa. Om det här låter som ”språk för skönandar”, eteriskt flum, vill jag bara poängtera att musan är mer konkret än så för poeter som Strunge – en vägledande röst, en inspiration som konsekvent visar vad som är den rätta vägen för skapandet. Vad än Strunge hade för kontakt med musan var det ett möte som visade honom hur kompromisslös dikt ska skrivas.

I tilltalet finns en desperat vädjan om förändring, en uppvaktning av fantasin. Om det tidigare var tydligt att Strunge kommer ifrån punkestetiken betonar Caspar Erics urval att det här också finns ett anakronistiskt drag av emo. Att förlita sig på Jim Morrisons ”break on through to the other side”-anspråk behöver inte vara så illa. Parallellt med fantasins beväpnade vingar finns en hård realism, där sköra drömmar bryts mot hård verklighet. Erics val av titel är betecknande: det är drömmen som är Strunges ideal, men också hans fängsel.

Så blir hans dikter uttryck för en antagonistisk inställning till livet: han är agitatorisk och kontemplerande, cynisk och sentimental, ynklig och högmodig, extatisk och otröstlig, spröd och grym, extrovert och introvert, naiv och vis – och dödsbejakande i sin livslängtan. Det är en kategorisk dikt, som ändå är inkluderande, och vill ingå i en dialog med läsaren. Det är minst av allt dogmatiskt skriven dikt. Här finns utrymme för invändningar, och kanske det är därför jag så gärna återkommer till hans dikter, att det är som att återuppta ett samtal med en kär vän – inte för att få bekräftelser eller nå konsensus, utan för att bråka på kreativa sätt. Därför kan jag läsa de här självcentrerade dikterna utan att störa mig på att de någonsin blir självupptagna.

Kanske för att diktjaget ofta framställs som ett passivt väsen som drabbas av yttre och inre explosioner, av en elektricitet som strömmar genom både kropp och själ. Strunge är ibland queer, föreställer sig en framtid där män klär sig i klänning och bär makeup. I kärleksdikterna balanserar han förälskelsens dåndimpande vokabulär med krass klarsyn, allra bäst illustrerat i ”LIDERLIGE VÆSEN”, som Eric lyckligtvis tar med, och som jag håller som en av de allra bästa kärleksdikter jag har läst. Och så är det här och där: dikter som litteraturhistorien inte klarar sig utan. 

I de här dikterna finns det gott om starka enskilda rader, som indikerar förmågan att formulera sig slagkraftigt:

                      Nej, jeg vil ikke dø. / Jeg vil bare være ufødt.

                      Vores liv er sprogets diktatur / og jeg er hjertenes terrorist.

                      jeg søger for at leve / så jeg kan mærke døden i knoglerne.

                      Det er ikke / en smuk smerte. Jeg kan ikke / føle den. Det er smerten / der

                      føler mig.

Han har också en oslagbar förmåga till metaforer som är spontana och ändå konstfulla: ”Mit hjerte er en termokande med kold glemt kaffe i”, som visar hur det fortfarande ungdomliga och nästan barnsliga kan skapa så starka bilder. Just tillägget att kaffet är ”glömt” bidrar till hur den här bilden skapar medkänsla, och får bilden att bli just omöjlig att glömma. 

På 80-talet var det här kanske inte helt ny poesi, men nu går det faktiskt att läsa utan nostalgins skimmer. Avsikten med den här antologin är antagligen att presentera Strunge för en ny generation läsare, och är man någorlunda bekant med den nuvarande generationen unga danska poeter är det förbluffande hur sömlöst deras dikter rör sig i en tradition som nog måste sägas inleddes med dikter från den här poeten. Samtidigt som hans tilltal är unikt har det förstås beröringspunkter med samtida dikter skrivna av Søren Ulrik Thomsen och Pia Tafdrup.

Man kan fråga sig vid läsningen av dessa dikter hur något så levande kunde gå och dö. Sant, han resonerar utförligt om självmordet, bland annat i de två Nigger-böcker han utgav på tidigt 80-tal, och som samspråkar både med Rimbauds ”negerbok” En tid i helvetet och Patti Smiths låt ”Rock N Roll Nigger”. Ur dikterna skimrar en förtvivlan, förlåt jag menar en FÖRTVIVLAN, versalt skriven som graffiti, eller som ord menade för banderoller och plakat.

Något som ofta glöms bort, men som Erick tacknämligt nämner i sitt efterord, är hur politiska många av Strunges dikter är. Det är dikter som direkt och indirekt anklagar samhället för att vara okänsligt och rått, något som var sant då och fortsätter vara sant nu. Vad Strunge utnyttjar poesin till, är att låta den bli ett alternativ till det mordiska vardagslivet, genom att låta drömmarna och fantasin och poesin visa andra möjligheter.

I Billedpistolen, den sist utgivna, ingår en dikt där diktjaget skjuter den danska statsministern. På omslaget riktar han också en pistol mot en tv där Poul Schlüter talar. Inte kunde Strunge veta att bara månader senare skulle Sveriges statsminister avrättas med en pistol. Men det är en kontroversiell dikt, rentav osmaklig, men påminner oss också om att konst måste vara gränslös – att konst måste också utmana, att lika gärna som vi ibland ska kalla en spade för en spade (”rose is a rose is a rose”), lika gärna ska vi kalla en metafor för en metafor.

I Strunges dikter är det vackra bara en tillfällig nåd. Lindringen är kortvarig, plågan är konstant. Det som förmedlas är plågan i att aldrig kunna vila i punkten där det som upplevs känns både för mycket och för lite – därför den ständiga jakten efter nya intryck, nya sensationer, och den maktlöshet som blir följden därav.

Bra poesi lyckas förmedla den där sekundsnabba kontakten med tillvarons djupaste skikt. En närvaro i något som annars inte kunde uppdagas. Hans right here, right now-känsla är intakt så här drygt trettio år senare, och det är förstås både ett mirakel och en självklarhet. Det rör sig om ett positionerande – Strunge skulle kalla det ett ”poesitionerande” – som inbegriper ett risktagande. Livet är inget utan risker, skulle Strunge säga.

Det blir då dikter som är starka i sitt uttryck, tack vare att de just vågar utsätta sig för något: ibland är han patetisk, men det är en del av hans poetik, att vilja röra sig mot det banala. Mot klichén, eftersom det är så den samtida diskursen lät och låter. Då blir det farliga dikter, som det kan finnas anledning att ta avstånd ifrån i efterhand. Jag vet inte om det här är en efterhandskonstruktion, men det föreligger något farligt i att skriva litteratur som är så här brännande, så här gränslös och utsatt, liksom: hur fan går man vidare efter att ha skildrat det vidunderliga?

Så blir orden i en essäliknande lång prosadikt om självmordet nästan för oreserverat öppenhjärtiga, och kanske kusligt nihilistiska: ”Selvmorderen har som regel intet ’filter’. Alt, alle indtryk, hobes op i hans eller hendes sind. Han ser pludseligt klart som et himmelsk drøn af blåt, at livet ’i sig selv’ er en umulighed i denne verden, hivs man som menneske har en vis grense for, hvad man vil indskrænkes eller preverteres til som værende menneske, hvor lidt menneskelighed man kan nøjes med udan at hade sig selv og andre, fordi det af moderniteten amputerede menneskelige affald rådner stinkende. Som at æde et nyfødt barn til frokost hver dag og lade som intet: det er at være et moderne menneske.”