En ny bok av Marie
Norin innebär att bli påmind om variationsrikedomen i den svenska
samtidspoesin. Hennes nya bok har en tungvrickande titel och ett rektangulärt
format, och dikter som växlar mellan inventering av natur och hushållsprylar
med utbrott av korta lyriska sentenser. Ett slags avsked till världen som vi
känner till den. Ett farväl till en livskamrat, utan att skilsmässan blir
total: ”du andas ännu inuti mig / händerna har dina händer / munnen har din
mun”.
Det är originellt,
för att inte säga excentriskt, men genom händelseförloppet kristalliseras något
som ter sig privat, med måhända autentiska repliker. Anklagelser och
självrannsakan landar lika tungt i diktjaget, och uppräkningarna får formen av
besvärjelser. Genom berättelsen löper oron över barnen, över relationen, över
den egna hälsan. Världen håller på att gå sönder, och då tvingas man för att
behålla kontrollen hålla fast vid det som inte förflyktigas. Vad boken ändå
visar är att man inte tar sig loss ur sina rutiner ostraffat.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 16/11 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.