att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 nov. 2015

Michael Strunge. Digtning og virkelighed, Peter Rewers, Gyldendal


Vissa danska poeter får rockstjärnestatus. Vi såg det häromåret när Yahya Hassan fick sitt genombrott med sin tonårsdebut, och på 80-talet blev Michael Strunge idoliserad på ett sätt som kanske var mer hämmande än utvecklande. Efter några intensiva år som offentlig poet begick han självmord i mars 1986, efter att ha gett ut nästan dussinet böcker innan han hunnit bli äldre än 27 år gammal.

Nu har Peter Rewers skrivit en ambitiös biografi, Michael Strunge. Digtning og virkelighed, och jag slukar den med nästan samma maniska frenesi som jag på 80-talet tog mig an dikterna. Medan mina jämnåriga drack hembränt och försökte hångla med tjejer satt jag uppe nätterna igenom och skrev av Strunges danska dikter som jag hade fått med mig från biblioteket. Skillnaden? Jag läser med torrare ögon den här gången.


Titeln anspelar på Goethes självbiografi, och det är stora anspråk, en stor kostym. Fyller Strunge den? Åtminstone får han mig mer än en gång att tänka på en ung Werther, med sina tvära känslokast.

Rewers är ingen traditionell litteraturvetare. Han har tidigare skrivit en bok om Kim Larsen. Det här förhållningssättet blir både en brist och en tillgång, då det låter honom behålla ett någorlunda nyktert perspektiv – han blir heller aldrig ett okritiskt fan. Men bristen är väl att litterära analyser saknas, och att diktreferaten inte klarar av att förmedla storheten i poesin, något han i och för sig kompenserar med generösa citat av både publicerat och opublicerat stoff.

Det är tydligt att hans avsikt är att dels porträttera Strunge, och finna människan bakom myten, och dels porträttera tidsepoken, skiftet från 70-talet till 80-talet, och den dikotomi som länge präglade dansk litterär offentlighet. Det kulminerade i ett famöst tv-program som sändes våren 1984 – vi återkommer till det.

En stor behållning med Rewers bok är att han låter glorian vara lite på sniskan, och det är förstås en framkomlig hållning. Strunge var ju både skör och hård, en tillverkare av lika mycket dynamit som karameller. Delar av hans persona, som kunde provocera och såra, förklaras nog av diagnoser, och han tillbringade perioder på mentalsjukhus. Depressioner är inget som kan lattjas bort, men jag tycker faktiskt Rewers skriver med stor insikt i detta svåra ämne, utan förenklingar eller schabloner.

Michael Strunge Jensen – Strunge var moderns dopnamn – växte upp på Hvidovre, ett typiskt ställe som författare alltid vistas i enbart för att längta därifrån. (Cesare Pavese har skrivit vackert om hembygdens brist på dragningskraft för poeten.) Skolan innehöll sin beskärda del av mobbning. Han fick hoppa över en klass mitt i ett läsår. Som tonåring börjar han skriva poesi, blir besatt av David Bowie, debuterar med dikter skrivna innan sin 20-årsdag, Livets hastighed. Han har nyss upptäckt punken, efter en skolresa till London 1977, och träffar Johnny Rotten och Sid Vicious efter deras två spelningar i Köpenhamn. Sid frågade efter amfetamin, men då han endast fick öl blev han antagligen aggressiv och gjorde utfall med en kniv mot Strunge.

Sedan går det fort, djävligt fort. 70-tal blir 80-tal, och han ger ut flera böcker om året. Han hotar med att sluta skriva, mer eller mindre allvarligt. Genombrottet låter i stort sett vänta på sig. Kritikerna missförstår, med undantag för den äldre Poul Borum, som i sin lägenhet instiftade en författarskola som länge var verksam. I den kretsen debuterar Strunge tillsammans med en handfull andra löften, som den ännu yngre F.P. Jac och Henrik S. Holck. Något senare Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. 

De unga danska poeterna gjorde uppror mot det 70-tal kritikern Torben Brostrøm gav den pejorativa benämningen ”knäckprosa”, och Strunge gjorde sig delaktig i ett manifest som trotsar tråkighetsnormen som styr över majoriteten av existerande manifest: ”Onde ånder af ord som biler, s-tog, fodbold og græsslåmaskiner er bandlyst. Firserdigtningen er kosmisk nævenyttig og ansvarsbevidst.” Det var förstås också lika kaxigt som dumdristigt att recensera sin egen bok, utgiven under pseudonymen Simon Lack, och ge den översvallande lovord. Fast han var långt ifrån den förste som var ute i det ärendet, för detsamma gjorde ju Walt Whitman med sin Leaves of Grass, som han recenserade anonymt.

Ljuset blir en både bokstavlig och bildlig bild för ångesten som tidigt fångar in Strunge, och lyser rätt in i hans ögon under kritiska perioder. Kanske det är något liknande Tranströmer ger sitt mörka ljus som en bild för en tonårsdepression i självbiografin Minnena ser mig: ”Jag fångades in av en strålkastare som sände mörker i stället för ljus”. I Strunges fall ett obetingat ljus, en obetingad ångest, som inte kan förhandlas bort eller fördrivas med religion eller poesi eller konst eller kärlek. I flera år levde han tillsammans med först Inge Guldal Pedersen, sedan Cecilie Brask, som han träffar av en slump på en tågresa till Berlin för att se David Bowie. Fast vi kommer ingen av dem riktigt nära, och det är kanske en brist. Det känns som att det inte spelar någon roll hur många intervjutimmar Rewers har lagt ned, det är något som fortfarande inte blir sagt i Strunges relationer inte bara med kvinnor utan också med sina diktarkolleger.

Strunge förföljdes av hallucinationer, och de är otäcka att följa i Rewers framställning, med sitt dystra facit. Det är utmattande också att läsa Strunges diktsamlingar i sin helhet. Den visionära poesin är en svår genre, och ibland går han över estetikens gränser med lite väl förtjusta steg, det vill säga att provokationen blir för uppenbar. Det något valpiga intrycket hänger kvar från hans första böcker, men i gengäld läser jag nu i efterhand hans kärleksdikter med allt större respekt. Också hans annorlunda syn på tiden är uppfriskande. Likaså det han säger om poesin i en intervju 1982: ”Med poesi er det som at have en hund, man risikerer at blive overfaldet af.”

I Rewers bok får punken en framträdande plats, men jag vet inte om det är att göra Strunge en otjänst att betona den aspekten. Vi får också inblick i en högst medveten och hårt arbetande konstnär med långa arbetspass, någon som nog skulle instämma i Bruno K. Öijers utsaga att han ”aldrig skrivit en rad i dagsljus”. Strunge tar också tidigt kommando över böckernas utformning. Han ville att Salvador Dalí skulle illustrera debutboken, och överlämnar översättningar av de egna dikterna till David Bowie i förhoppningen att de ska bli sångtexter på hans nästa skiva.

Tidigt väckte Strunge uppmärksamhet också i Sverige, med introduktioner i tidningsartiklar och översättningar av Clemens Altgård. Det är svårt att föreställa sig Lukas Moodyssons debut Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner (1987) utan Strunges inflytande, och det är ett inflytande som sträcker sig vidare, mot Thåströms näst senaste skiva ”Beväpna dig med vingar” (en skiva som nämns i sista kapitlet här, som diskuterar Strunges litterära arv). Sorgligt nog blev hans sista bok Billedpistolen, där han knappt fyra månader innan mordet på Olof Palme skrev en dikt om att skjuta den danska statsministern Poul Schlüter. På omslaget riktar han också en pistol mot en tv-skärm där statsministern framträder. Ohyggligt – och ohyggligt nog begravdes Strunge samma dag som Palme, 15 mars 1986.

Det finns mycket med Rewers bok som är bra, genom att ge lite oväntade eller åtminstone lite ovanliga perspektiv. När vi får ta del av Strunges reaktion efter kritikern Erik Skyum-Nielsens noggranna genomgång av de tidiga böckerna. När vi läser om självmordsförsöken. När vi kan föreställa oss honom läsa på Louisiana tillsammans med Torgny Lindgren och Sara Lidman. Vad tänkte de? Vad tänkte han? Ett obekvämt möte mellan Strunge och Lars von Trier från sommaren 1985 redovisas också. Trier snackade mest om nån fucking bil.

Och så tv-programmet ”Bazar” från 1984, där Rewers transkriberar replikerna. Till sändningen inbjöds Strunge och Tafdrup för att representera de unga arga – de kom överens att klä sig uniformt i rött och svart – medan Kristen Bjørnkjær och Lola Baidel representerar 70-talets ”knäckprosa” Baidel var för övrigt bara ett år äldre än Tafdrup. ”Kristen och Lola vad då?” undrar du, men skit i dem, för de reduceras till statister i programmet (jag har ärligt talat inte läst dem), och de blir måltavla främst för Strunges hätska utfall om att de skriver något som inte kan kallas poesi.

Det är en ovanligt metod, denna grundliga genomgång av innehållet, men jag är tacksam för den. Programmet finns på youtube sedan några år, och det är inte lätt att som utomstående följa danskan, som nu tack vare boken görs mer begriplig. Det är fascinerande men också sorgligt att se Strunges mimik, som aldrig avslöjar ilskan som pulserar under depressionen.

Därför är denna biografi tveklöst en bra referens och en bra utgångspunkt. Den säger inte de definitiva sista orden om Michael Strunge. Den tes han prövar, att Strunge utnyttjade poesin inte som ett sätt att undkomma verkligheten utan som ett sätt att låta verkligheten ta sig in i människan – ja, den kan sägas vara både banal och djupsinnig. Grejen är ju vad man gör med den tesen, och Rewers gör en hel del, men kanske kunde han ha gjort lite mer. Det är på det hela taget lyckosamt att han mestadels avstår från att spekulera, och bara undantagsvis försöker skriva poetiskt – det sker när han når självmordet, och det går väl så där. Döden är så djävla svår att skriva om.

Ja, Strunge var deprimerad, han begick sjävmord. Men han skrev också poesi som ibland bemästrar den otålighet som tyvärr ger dem en anstrykning av kliché ibland. Men när han når förbi sina förebilder – främst Bowie och Rimbaud – är han pigg och rolig och faktiskt utmanande: ”Voxne er børn, der er blevet sindessyge”, kan han skriva med exakt rätt dos självironi. 

En dikt som ”Frånvaro” kan förstås bara skrivas av en stor poet:

I     Jag letar efter dig
mellan klädernas viskande vithet
men jag finner ingen.

(Sängkläderna  viskar om vår samvaro)

Jag går ut i nattens stumma svärta
men när jag vänder åter i gryningen
berättar redan trappan för mig
att du har gått.

(Natten tänker jag på dig
och din frånvaro får tingen att tala)

II     Jag älskar den del av dig som är i mig
för jag kan inte nå dig själv
det finns för många outtalade ord
på de stilla vägarna mellan oss
som du gick då du gick

Jag talar med den del av mig
som är i tingen omkring mig
för jag kan inte nå mig själv
det finns för mycket natt
mellan mina ögon

Vars bild av dig
du tog med dig då du gick

(Vår frånvaro från varandra
gör att tingen i mitt rum kan höras)

(Översättning Clemens Altgård.)

2 kommentarer:

  1. stycke 9 knäckrosa -> knäckprosa?. Annars ett intressant begrepp 'knäckrosa'. Kärleksprosa med ojämn högerkant kanske?

    SvaraRadera
  2. You wish ... Bra läst! Dåligt skrivet ... Knackigt, knäckigt.

    SvaraRadera