Den svenska
naturlyriken har stolta anor, och Jonas Gren har med sina senaste böcker
skrivit in sig i en tradition som inrymmer Bruno K. Öijers elegiska, Ann
Jäderlunds prunkande, och Harry Martinsons jordnära lyrik. I Dälden där de blommar beskrivs människans
allt djupare ekologiska fotavtryck, gestaltad i sommarens skogsbränder. På
boksidorna gör sig naturen påmind med tryckta blad, växter, flygande pollen …
Gren beskriver rakt
på sak en blommande värld som inte ska tas för given, med ett tilltal som är så
försynt att det lätt kunde misstas för likgiltighet, men det är svårt att tänka
sig en viktigare diktsamling i år, eller för den delen en vackrare. Hans
alternativ är en större respekt, ett förhållningssätt som ser naturen mindre
som en retreat eller något att utnyttja, och mer som något vi behöver agera
tillsammans med: ”jag vill leva i en provins / som tillåter tiden / som
fjolårsgräs / flätat / med tusenårigt / gräs”. När naturen gör uppror är det
väl på tiden att vi äntligen fattar att stora förändringar krävs.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 23/11 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.