Plötsligt infinner sig en oro. Essäer om paus och tystnad i musikaliska och poetiska praktiker, Fredrik Nyberg & Sten Sandell, Autor

Få begrepp är väl lika överanvända i språket som ”essä”. Det är sannerligen inte så att varje text som lanseras under detta begrepp uppfyller kriterierna. Samtidigt är jag mer än villig att vara generös med utformningen, då vi fortfarande saknar en svensk tradition att tala om. 

Författaren Fredrik Nyberg och musikern Sten Sandell samsas om utrymmet i en gemensamt utgiven bok, Plötsligt infinner sig en oro, som ingår i Litterär gestaltnings skriftserie, utgiven av Göteborgs universitet, på Autor. Till boken ingår ett plastkort med ett usb, med ”ljudessäer” där Sandells musik och ibland deras gemensamma (?) ord (läten) illustrerar idéer från de ”textessäer” som boken består av. Ärligt talat gillar jag mest den längre versionen, med dessa läten, som i sin skruvade introverta form kan likna ett avsnitt av Twin Peaks (säsong 3). En subjektiv ordlista avslutar. Ja, och så en ”fotoessä”, med bilder från stadsmiljö, och så har du den här boken produkten i ett nötskal.

Nyberg & Sandell turas om att skriva, i en samtalsform där de ibland turas om, och ibland går in i dialog med varandra. Så som underrubriken anger, är de intresserade av paus och tystnad, de ”mellanrum” som uppstår i både text och musik. Det är ibland suggestivt, men tenderar också att bli teoretiskt nedtyngt, även när de har praktiskt arbete i fokus.

De gör initierade närläsningar av dikter av bland andra Göran Sonnevi (piggt och oförutsägbart), och resonerar kring John Cage (trött och förutsägbart). När de skriver om poesi blir det brännbart, i läsningar som betonar språkets performativa aspekter. I resonemang om hur poesins överklivning motsvaras av musikens fras finns en hel del att utvinna.

Det finns också i Nybergs skrivande om Einstürzende Neubautens ”Keine Schönheit ohne Gefahr” flera belysande insikter, såsom resonemanget om låtens ”gleshet och skörhet”, och en typ av slutsatser som man inbillar sig att bara en poet kan nå fram till. Det är ett vackert ögonblick om en vacker låt – även om jag inte riktigt instämmer i hans uppfattning att det är en ”mörk” låt.

Ibland har Nyberg & Sandell en benägenhet att göra det enkla svårt, och att göra det svåra … en aning svårare än nödvändigt … Samtidigt: när de inte landar i konstruktiva eller färdiga slutsatser kan jag ändå fördra en viss otydlighet, helt enkelt för att det är vad som hör till den genuina essäns väsen. Essän måste tillåtas vara kvar i sin rörelse, med tankar som inte flugit klart, tankar som inte riktigt når sin destination. För det är också så att när tankar ibland inte låter sig hejdas, det är då de blir exakt så värdefulla som vi kan begära. Hellre dessa oklara tankar än vissa förnumstiga eller bara kategoriska utsagor som inte tar oss vidare.

Men jag har en del andra invändningar. Den här typen av böcker blir gärna statiska, i sin iver att redovisa sin läsning. Ofta, allt för ofta, resulterar det i formuleringar av typen: ”I boken X skriver Y att …” Eller en viss esoterisk eller bara intern jargong: ”Kan vi prata om innerväggar i det språkande ljudrummet?” lyder en fråga, och jag bara: ”Öööh … måste vi?

De går omkring i staden (förlåt, ”vandrar” i staden) och jag kan inte låta bli att ifrågasätta om det verkligen finns en stadens musik. Det kan också vara lite opassande när de kommenterar sin egen ljudessä, i ordalag som kanske tyder på att de tar sig själva på lite för stort allvar. När de spelar upp ett stycke blir reaktionen att det låter ”repetitivt, eller cirkulärt”, något de kommenterar med: ”Det måste vara en viktig iakttagelse.” För mig låter ”repetitivt, eller cirkulärt” bara som en synonym till ”monotont, eller tråkigt”.   

Jag måste ändå säga, trots en del invändningar, att jag välkomnar projektet som sådant. Båda skribenterna disputerade just vid Göteborgs universitet, och åtminstone Nybergs arbete är jag ju bekant med, inklusive hans avhandling. Nyligen ondgjorde sig Stefan Jonsson över dessa avhandlingstexter som bland annat utkommit från Göteborg, det vill säga konstnärligt utformade avhandlingar. Jonsson gör det i sin samtalsbok med Sven Lindqvist om den senares böcker, Sanningskonst.   

Nog kan jag hålla med om att Nyberg & Sandell ibland blir en smula … hm, hur ska jag säga … poetiska i sina förklaringsmodeller. Men det blir också ett skrivande som livar upp idéerna, ger dem energi. Och nog finns det åtskilliga som skriver sämre. Stefan Jonsson själv inkluderad.