Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme), Lone Aburas, översättning Johanne Lykke Holm, Anti förlag

Omslaget är en svart monolit, en mörk kvadrat som lyfts fram ur en i sig mörk bakgrund. Den uttrycker väldigt åskådligt innehållet i den lilla bok som mikroförlaget Anti ger ut i sin serie trådsydda böcker. Det jag talar om är Lone Aburas stridsskrift Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme).  

Innehållet? Aburas skriver om rasism, om det danska bemötandet av någon med hudfärg som avviker från normen. Rasisten visar sig så klart inte bara i nynazisternas hotfulla skrän, utan även i mer subtila former, som led i nedärvda strukturer som är så inbäddade i vår vardag att vi inte ens lägger märke till dem eller bryr oss om dem.

Aburas har skrivit något som lägger sig utanför både manifestet och den gängse essäformen, men som inte heller enbart är en agitatorisk pamflett. Hon skriver i affekt, och bevisar att det inte behöver vara en brist att låta känslorna svämma över, något som annars brukar ingå i de förmaningar skribenter möter. Om du inte tror mig: testa att läsa Jonathan Swifts Ett anspråkslöst förslag – inte heller i den går det att tänka bort affekten. 

Här ges vi inblick i en vardag som delas av många. Hur rasismen är ett normativt inslag i skolan, på arbetsplatser, i kulturlivet, i politiken. Och att förutsättningarna för den exempelvis danska flyktingpolitiken är att den tillåts av en opinion som borde veta bättre, inte minst med tanke på historiens facit. För rasismen är bara allt för osynlig och allt för osynlig, så djupt integrerad att vi kan kosta på oss att raljera om den – tror vi.

Det är en starkt monologisk text, som inte är intresserad av dialog, annat än att den borde fungera som ett incitament, ett sätt att få dig att reagera – att tänka vidare – och att handla. I så måtto blir det ju en uppfordrande, performativ text, i sin önskan att låta orden bereda väg för agerande. Hon skriver kaxigt, fräckt, och ibland roligt. Men mest argt.  

Dessa ord bildar ett flöde, där hela texten är skriven i ett stycke, och där meningarna tenderar att bli långa, som om Aburas ibland glömmer att sätta punkt, kanske därför att hon hamnar i resonemang där det inte går att sätta punkt? I vilket fall blir det svårt för en läsare att värja sig, svårt att hämta andan, och kanske det är därför boken är satt endast på högersidan – de blanka sidorna kan ge tillfället till just andhämtning, nödvändig reflektion. Å andra sidan är det en bok där tankarna kommer efteråt: en suverän demonstration av hur bra litteratur uppstår, när den kastar genreöverväganden överbord – ja, så att säga kastar alla taktiska överväganden överbord.

Aburas vet förstås att det är en olämplig bok att skriva. Hon gör sig obekväm, och betonar att när hon har fått litterära priser har det varit tack vare att hon skrivit om sin privata, ”spännande” mångkulturella bakgrund. Hon nämner den amerikanske författaren Percival Everetts roman Erasure, som blir belönad när den går detta ärende, och hur det får Aburas att fantisera om en ”blattekanon”, givetvis bara ytterligare ett indicium på dess status som avvikande, ungefär som ”kvinnlig litteratur”. ’’

Det här kan läsas som en uppgörelse med dansk flyktingpolitik, men det är en välkommen svensk översättning, där Johanne Lykke Holm återigen visar hur elegant hon handskas med det danska språket och hur lätt hon överför det till tillgänglig och personlig svenska, på ett idiom som är fritt från danskismer. Den svenska översättningen är synnerligen välkommen detta valår.  

Den här boken är verkligen ett belägg för tesen om friskt vågat (mer än) hälften vunnet. Aburas åstadkommer detta bland annat genom att våga vända den kritiska blicken inåt, mot sina egna relativa privilegier. Hon visar att ämnet är större än individen, och att det enda som föds ur hat är ett ännu större hat. Därför läser jag hennes skrift som en plädering för en ny politisk rörelse, som inte kompromissar men inte heller ger efter för hatet, utan som väljer kunskap som vägen bort från rasismen. En rörelse som helt enkelt inte finner sig.

Det må låta banalt eller utopiskt, men så länge den kan formuleras med sådan här hetta och litterär sprängkraft är jag övertygad: ”Det är inte vi som copypastear protestsångerna och gör dem till totalitära slogans. Sedan är det bara ner och bita i lite arg asfalt. Efteråt gömmer jag mig i min ångest och i min luvtröja, som är våt av regn och av någon annans blod, men jag har inget att frukta.”