Med två dystra realistiska
romaner introduceras Yuri Herrera på svenska. Hans knivskarpa personporträtt
och nedtonade språk ger oss inblickar i oförglömliga människoöden.
Med olycksbådande
utformning görs den mexikanska författaren Yuri Herrera äntligen tillgänglig på
svenska. Både omslagen och titlarna indikerar undergångsstämning: Tecken som föregår jordens undergång och
Kropparnas själavandring. I synnerhet
den förstnämnda, som utkom 2009, har hyllats och prisbelönats.
Det är två nätta
och behändiga romaner. Båda utspelar sig i ett samtida Mexiko präglat av
korruption och våld, där människans värde inte direkt vägs på guldvåg, utan mer
mäts mellan tummen och pekfingret. Döden är ond och bråd.
Yuri Herrera är en
författare som tar oss rätt in i Mexikos mörka hjärta, höll jag på att säga. I Kropparnas själavandring kan
huvudpersonen liknas vid litterära föregångare som tidigare tagit steget ned i
dödsriket: Orfeus, Odysseus, Dante – och varför inte Marlow i Conrads oerhört
symbolrika roman Mörkrets hjärta?
Här heter han
Budbäraren, och är en expert på att medla i de våldsamma konflikter som
uppstår, inte minst mellan klanerna Castro och Fonesca. Nu har fejden skördat
varsitt offer, och Budbäraren får i uppdrag att städa undan liken. Övriga
karaktärer är Delfinen, Trippelblondinen, Den oregerliga, Dockan, Skitstöveln,
Njandertalaren, och så vidare.
Det är en ond saga
där kärleken och våldet gjort sig beroende av varandra. Som två poler rör de
sig in i och ut ur varandra obevekligt och utifrån en nödvändighet som ger
Herreras berättelse en puls och febrighet som bidrar till den hotfulla
atmosfären.
Herrera skriver
inte för att imitera hårdkokta förebilder som Chandler, Hemingway, Duras. Hans
stil är nedtonad, rakt på sak. Man kunde tala om realismens återkomst, i en
berättarteknik mindre sysselsatt med att imponera med snillrika formuleringar
och mer inriktat mot att ge läsaren tillträde till en ohygglig värld. Du kan
lita på att det är autentiskt, att du kommer att häpna inför rysligheterna.
I Tecken som föregår jordens undergång är
stämningen lika dyster, men utgången mindre dödlig. Makina har skinn på näsan,
det slags försvar en ung kvinna måste ha för att överleva i Mexikos
machokultur. Hon får i uppdrag att resa över gränsen till USA för att bland
annat leverera ett brev till sin bror.
Med tanke på hur
spänt det har blivit i gränsområdet nu har denna roman fått förnyad aktualitet.
Makinas resa visar att de ouppklarade konflikterna svårligen låter sig lösas. I
centrum för romanen om henne står människosynen – de cyniska beräkningarna och
jakten på omedelbar framgång tvingar fram försvarsmekanismer av drastiskt slag.
Förvänta dig inga
mysiga turistvyer. Herrera visar övertygande hur miljön formar människorna, med
starka och kvardröjande personskildringar. Makina och Budbäraren framstår då som
genuina människor, med mänskliga styrkor och svagheter. Det rör sig om en
sällsynt levandegörande gestaltning.
Båda böckerna har
översatts av Maria Cederroth, och förlaget har den goda smaken att ange
översättarens namn på omslaget. Se och lär, övriga förlag, för översättarna hör
till litteraturens mest osjungna hjältar. Cederroth har hittat ett lämpligt
svenskt idiom som får språket att förbli platt, med en saklighet som ligger
rätt långt ifrån rådande estetiska ideal. Det är rastlöst skrivet, med en tonträff
som ökar intrycket av närvaro i en faktisk värld.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 27/3 2017)
Översättare förtjänar verkligen en upprättelse. Jag ser fram emot att läsa Herrera på svenska.
SvaraRadera