Mexicocitydigte, Thomas Boberg, Gyldendal

Jag måste erkänna att resedikten inte tillhör mina favoritgenrer – alltför ofta liknar det förstrött nedtecknade vykort. Hastiga intryck fladdrar förbi. Där skymtar en katedral, där någon som röker en cigarett vid en kanal, och så vidare.

Så med viss skepsis – med den kritiska garden i beredskap – tar jag mig an Thomas Bobergs nya bok, som har den lite oroväckande titeln Mexicocitydigte. Borde jag ha vetat bättre? Kanske. Jag har läst en del av Boberg tidigare, bland annat den lite ojämna samlingen Fantombillede. Men det ojämna hör till hans estetik, och nog kan det sägas även om denna nya bok att den behåller denna ojämnhet som riktmärke. Lyckligtvis är de bästa dikterna så bra att de förlåter det mesta, och rentav så omvälvande att det blir en bok som ingen borde gå förbi.

Typsnittet American Typewriter är aningen futuristiskt, och passar bra till det uttrycksfulla förhållningssättet. Boberg sysslar gärna med paradoxer. Det må finnas en hel del sanning i Audens gamla utsaga att ”poetry makes nothing happen”, men här visas faktiskt att det händer något när det till synes oförenliga tillåts mötas. En närvaro skapas: ett utsnitt. Olika scener som friläggs, porträtt, levnadsöden.

De bästa dikterna bevarar en slags dubbelhet, i synnerhet så som den hårda rytmen markeras i en dikt som heter ”HER”, med ord och fraser som jabbar mot varandra på ett stiligt sätt. Eller den långa ramsan kring bokstaven ”m”, som uppnår maximal effekt, manierad monomani, där ”m” också kan stå för något outtalat, så som något ”mer”, något ”monstruöst”, eller bara ”metod”. Med diktens ord: ”m for mund m for maya / maya / m for mester og moral / for madness og Macbook for Mac / Dondalds for max mad / lede m for / mel og / madpyramide og m for metro / m for mmmm mundo m minde mmmmm”.

Ett diktjag iakttar världen, här alltså Mexico City. Först efter ett tag upptäcker jag att omslagets grönmelerade foto visar staden uppochned. Poesin finns ju överallt där någon går mot röd gubbe, lär Gunnar Harding ha yttrat vid något tillfälle, och det är ett förhållningssätt som jag anar hos Thomas Boberg. Hans dikter illustrerar denna alternativa rörelse. Något som märks i de minst sagt dramatiska överklivningarna, som väl också hittas hos exempelvis e.e. cummings. Överklivningen är ett våldsamt förfarande.

På något sätt tycker jag att Boberg påminner oss om att dikten kan vara det förfärliga. Men också att dikten kan vara det helt individuella. Det att vara emot auktoriteter. Så uppfattar jag Hardings idé. Det helt egna idiomet, för det är ju så att Auden har ganska mycket fel i sin inbilskhet att poesi inte får saker att hända. I mig händer det massor när jag läser poesi, och jag önskar bara att fler fattade vilken gåva det är att kunna ta del av dessa helt unika perspektiv. Att läsa poesi lär en att förhålla sig till en massa olika språkbruk, eller varför inte kalla det rätt och slätt för ”olika metoder”, eller poetiker. Du lär dig helt enkelt en beredskap för det oväntade, för du kan aldrig lära dig vad du ska förvänta dig. För poesin går mot röd gubbe.

Vem förstår sig på presidenterna, förutom presidenterna? frågar sig diktjaget, efter att ha räknat upp en del andra yrkeskategorier. Där kan man sufflera fram ett ”vem förstår sig på poeterna, förutom poeterna?” För du måste själv bli poet när du läser poesi – du måste själv gå mot röd gubbe, för stannar du kvar vid det trygga stället går du miste om allt det väsentliga.

Bobergs dikter är formulerade från en position av lika mycket naivitet som cynism, och det är möjligen så att vi måste ta oss dit för att överleva i den här världen. För mycket av det ena leder oss bara till undergång. Poeten är både barn och vuxen, och det är även det en inspirerande position.  

Ja, det är precis som väntat en ojämn bok, där högstanivån är oerhört hög, och de bästa dikterna når en omedelbar effekt. Det är dikter som slår hårt – som slår koncist – slår träffsäkert. Jag gillar mycket i den, så som några exempel på den kreativa stamningen, några nonsensdikter, samt dikter om stadsmiljö som både lyckas gestalta den typ av sprawl som arkitekturen inbjuder till och den typ av koncentration som poesin är beroende av.