13 mars 2017

De nio. Litterär kalender 2017, [red] Magnus Halldin, Norstedts


Det litterära samfundet De nio har i sin senaste kalender samlat texter om minnet. Samlingen är ojämn, men de bästa texterna är oförglömliga.

De nio är en litterär akademi som ruvar på stora tillgångar. En devalverad Svenska Akademien, kunde man lite lagom vanvördigt kalla dem. Må så vara: ledamöterna blir invalda på livstid, man delar ut stipendier och priser, exempelvis ”Stora priset” på 300 000 kronor, som i år skänktes Carola Hansson.


Högst välförtjänt. Hanssons roman Masja, om en av Tolstojs döttrar, hörde till de mest ypperliga romanerna 2015. Snuvad på Augustpriset av Jonas Hassen Khemiri. Här intervjuas hon av Lisbeth Larsson, och det blir ett fint samtal om språk, om berättande, om den för svensk vidkommande unika romankonst Hansson har odlat sedan hon debuterade på 80-talet.

Minnet är ett huvudsakligt fokus i årets kalender, 2017. Det märks i några av bidragen, främst Ola Larsmos och Steve Sem-Sandbergs, men även generellt som ett slags övergripande tema.

Annars är det här en antologi där essäer samsas med poesi och noveller. Mitt huvudintryck: lite spretigt blir det allt, med poeter som odlar sin egenart, och essäer som rör sig över lite olika ämnen, med minnet som en knutpunkt.

Ett minne som främst Larsmo och Sem-Sandberg berör. Båda har på senare år skrivit uppmärksammade romaner, där Larsmo återvänt till svenskkolonier i USA och Sem-Sandberg bland annat återvänt till österrikiska dödsläger under andra världskriget.

Men minnet väcks till liv även i två nostalgiska texter, sprungna ur 70-talets idealistiska anda. I krönikeform återger Per Helge tidskriften Rallarros historia, och Leif Elggren Guru Papers, den stenciltidskrift vars plats i litteraturhistorien är säkrad tack vare Bruno K. Öijers medverkan. Elggrens text är en höjdpunkt i denna antologi – helt okonventionellt skriven, av en busunge som inte ids anpassa sig till de gängse normerna för hur man ska skriva artiklar.

En annan busunge är Elis Burrau, som medverkar med en dikt. Ibland känns det som att jag knappt kan öppna en antologi eller litterär tidskrift utan att hitta något av Burrau där. Och det är precis som det ska vara! För han är en av ytterst få svenska samtidsförfattare jag blir genuint glad av att läsa.

Lika glad blir jag av att läsa Walt Whitmans dikt ”De sovande”, en dikt Gunnar Harding väcker till liv med en precis översättning. Kanske lite långsökt, men jag inbillar mig finna paralleller mellan Whitman och Burrau; gemensamma motivval, och den slags sällsynta kombination av kaxighet och ödmjukhet som gör dikten så oemotståndligt charmig.

Varför är de här dikterna så charmiga? Att jag ständigt återkommer till Whitman beror väl på att han är så optimistisk. Han är en glad poet som ändå inte blundar för eländet. ”De sovande” är en oförglömligt stark dikt, och jag kan bara hoppas att Burrau strävar ditåt i sitt fortsatta skrivande. Det finns förvisso gott om andra goda dikter här, och jag lyfter gärna fram Elisabeth Rynells snösvit.

Denna antologi är mer omfattande än någon av de tidigare – serien inleddes 2003 – och det är förstås inte möjligt att kommentera allt. Allt är inte heller lika intressant. Johan Svedjedals text om hur man spelar golf och citerar Bob Dylan vid varje slag hör till det tramsigaste jag läst, och Stina Otterbergs text om olika pianon är bara tråkig.

Formatet motiveras av att essän som litterär form är expansiv, med en formulering i redaktören Magnus Halldins förord. Kanske jag hade önskat lite hårdare ramar här och där. Å andra sidan: Walt Whitman, numrets stjärna, gjorde sig inte ett namn genom att beakta några begränsningar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/3 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.