11 mars 2017

Förtvivlan, Vladimir Nabokov, översättning Aris Fioretos, Modernista


Dubbelgångarmotivet har hanterats utsökt av klassiska författare som Poe, Dostojevskij och Borges. Möjligen lite mindre känt är Vladimir Nabokovs bidrag i genren, romanen Förtvivlan. Att den har en undanskymd plats i hans produktion kan misstänkas då det har dröjt ända till nu för att den ska översättas till svenska. För nu gör Aris Fioretos sin sjätte Nabokov-översättning (samtidigt utkommer den sjunde, Genomskinliga ting). Själv läste jag Despair på 90-talet och läste om den för ett par år sedan, och för den som är intresserad finns ju också Fassbinders lite ojämna filmatisering.

Med så goda föregångare finns risken att även en så självständig författare som Nabokov ska gå bort sig i epigoneriet – eller måhända det vore mer rimligt att tala om mimikry, när man sysslar med författaren som entomolog, eller entomologen som författare.


En faktaruta om romanen skulle upplysa om att författaren skrev den i tysk exil på ryska 1932, att den publicerades två år senare i tidskrift och ytterligare två år senare som bok. Året därpå genomförde författaren en tafflig översättning till engelska, en bok vars upplaga mer eller mindre bombades till smulor av nazisterna under andra världskriget. Den helt reviderade översättningen, givetvis signerad av författaren själv, tillkom 1965, och hur mycket eller hur lite den skiljer sig från originalet har jag inte tagit reda på.

Det börjar med att berättaren, Hermann Hermann (He He) petar bort kepsen på en sovande man, och upptäcker – sin dubbelgångare. Likheten må överdrivas av denne opålitlige och neurotiske berättare, som överlag är mer bedragare än berättare. Luffaren heter Felix, en notorisk dumskalle som får i uppdrag att göra sig synlig i en by för att ge alibi åt de kriminella handlingar som smids av Hermann, handlingar som förstås är mer fatala än så.

Givetvis är avsikten att det ska gå åt helvete. Tidigt etableras bilden av Hermann som en galning. En pladdrande galning, och ännu en av de mördare med estetiskt sinnelag som Nabokov skulle uppehålla sig vid i flera andra av sina romaner. Det vettvilliga färgar av sig på Hermanns stil. Poe och Dostojevskij, förvisso, men tänker vi anakronistiskt kan man också få intryck av att Nabokov läst Patricia Highsmith – två författare med svarta hjärtan.  

Det är filmiskt, och Nabokov leker på sedvanligt vis med referenser som ibland är villospår. När han låter Hermann beskriva sin utbuktande ven i pannan som bokstaven ”M” är det lätt att föreställa sig Fritz Langs film om barnamördaren som går under den bokstaven – filmen hade premiär strax innan Nabokov började skriva. Fast hans filmsmak lär ha nöjt sig med amerikanska komedier, Bröderna Marx, Chaplin och Helan & Halvan. Frtiz Lang var ett namn som sa honom ”absolut ingenting”, som han yttrade i en intervju. Det är en komedi som är stöpt i samma form som film noiren. Intrigen och den svarta humorn hade nog kunnat ge stoff åt en sardonisk Hitchcock-filmatisering.  

Villospåren i all ära, här är det också gott om den typ av planteringar och interna skämt som Nabokov excellerade i. Hela romanen kan läsas som den typ av april-skämt som det hela kulminerar i. Herrmanns hustrus kusin Ardalion, konstnären, säger att ”varje ansikte är unikt”, en pikant pik mot Hermanns fixa idé om dubbelgångaren. Mindre unik är Hermanns handstil, som förekommer i 25 olika upplagor, och han avser då att skicka sitt manus till en viss rysk författare, som beskrivs så här: ”den välkände författaren till psykologiska romaner. Jag har läst dem och tycker att de är ytterst konstlade, men inte dåligt utformade.”

Fioretos är själv som författare starkt och djupt influerad av Nabokovs stil, och självklart kvalificerad och lämplig som översättare. Att Hermann i en så gammal bok skulle tala om ”romer” är möjligen lite missvisande då originalet har ”gypsies”. Jag blir inte heller klok på formuleringen att ”Kvällssolen skäckade köket” (originalet har ”checkered”, alltså täckte den i rutor eller något sådant). Eller varför idiomet att vara fattig som en kyrkråtta varieras med ”fattig som en kyrkmus”, när originalet har det (än) mer originella ”poor as a sparrow”. Möjligen är det också lite olycklig sammanblandning med en av författarens titlar välja ”skratt i mörket” åt originalets mer subtila hint, ”a laugh in the dark” (romanen heter Laughter in the Dark), liksom en övertydlig rancune mot trätobrodern Dostojevskij att kalla hans hjälte ”Rackarnikov”, då originalet inte kallar honom något annat än Raskolnikov.    

Kanske något onödiga påpekanden på en i övrigt så följsam översättning. Se bara hur elegant den oöversättliga ordvitsen, ”How do God and Devil combine to form a live dog?” blir på Fioretos fyndiga svenska: ”Hur kan Fader vår och Fan kombineras så att det blir en, å, vred fanfar?” Vi ska också vara tacksamma över att Fioretos här och där förbättrar några av de redan i sig gnistrande formuleringarna. Somligt låter faktiskt (ännu) bättre på svenska – som när för- / efterordet påpekar att romanen ”innehåller betydligt färre ’idéer’ än dessa så vulgära romaner som hyllas hysteriskt under den korta ekande promenaden mellan hej och ståhej.”

Förtvivlan har sin givna plats bland Nabokovs allra bästa romaner. Hans näst bästa, menade Martin Amis. Som läsare tvingas man alltid vara på alerten när man läser honom. Man måste vara på språng: hans prosa är ett rovdjur. Så även i denna uppsluppna deckare, denna parodiska psykologiska roman, denna lek med speglar och fiktion, och som är given läsning för den som uppskattar tramsiga muntrationer, och elaka spratt. Att den äntligen finns på svenska är inget mindre än ett storartat dåd.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.