Nyligen
ondgjorde jag mig på twitter över de författarintervjuer som publiceras i
dagstidningar, där författarna ger slätstrukna och välkammade svar på
välkammade och slätstrukna frågor. Det finns förstås undantag, men det är allt
för gott om till intet förpliktigande möten mellan jämlikar, journalister som
tar plats och utrymme och en stackars författare som knappt tillåts säga
flaska.
Därför
kan det vara uppiggande att ta del av Gunnar Ekelöf-sällskapets senaste bok, Också jag har varit Alfred Vestlund, där
man har samlat så gott som alla intervjuer som Ekelöf gjorde eller tillät,
inklusive en del enkätsvar av mer eller mindre fånig art – en genre han för den
delen hånade i den egna dikten ”Enquête”. Det börjar med en intervju i norska
Dagbladet från 1932, fram till Sveriges Radios sista möte 1967. Påfallande ofta
intervjuas han av Röster i radion och Husmodern.
Det
är en bok som kanske bäst fungerar om man tar den lite pö om pö. Ekelöf är som
fyndigast när han sänker garden, något han gärna gör i intervjusituationer, som
om han aldrig förmår tänka på konsekvenserna. Han är påhittig och nyckfull.
Vilka
skillnader finns då mellan nutiden och dåtiden? Ja, man blir varse hur
annorlunda synen på journalisten var på 40-talet, jämfört med nutiden. Då var
poeten/författaren mer av orakel, medan det nu alltså mer är en fråga om
jämlikar, två kompisar som möts. Då var journalisten en lyssnande, som i
intervjun gör sig osynlig, med sitt opersonliga språk, och sina opersonliga
anspråk.
Det
är inte självklart att jag vill tillbaka till den tiden, med synen på diktaren
som orakel. Fast nog kan jag bli lite avundsjuk när jag läser om hur
tonåringarna på studentflaken citerade rader ur Ekelöfs debutsamling sent på jorden. Om två månader skrålas
det nog Samir och Viktor-fraser på studentflaken.
Ekelöf
har en chosefri syn på sig själv, betraktar sig mer som arbetspoet än
inspirationspoet. Han ser sig som självlärd, vilket förstås är både en brist
(ingen som säer emot honom) och en tillgång (friheten som breder ut sig för
honom). Det är lätt att gilla honom för egensinnet, ett egensinne som ändå
alltid upplåter utrymme åt det gemensamma, det som förenar människor. Och på
tal om journalister som jämlikar: när Bang intervjuar honom 1957 slår det
gnistor, då hon är lika slängd i käften som honom.
Att
ta sig in i Ekelöfs tankevärld är fascinerande, en värld där sambanden är
starka och gjort sig helt oberoende av tiden. Allt hör ihop hos honom, i en
högst individuell kanon, med författarskap som kommunicerar med varandra. Med
det sagt: det tidsbundna finns förstås där ändå, som när han diskuterar
surrealismens formel från Lautréamont: ”Vacker som det oförmodade mötet på ett
dissektionsbord mellan en symaskin och ett paraply.” Ekelöf vill ersätta
objekten med modernare ting: ”det oförmodade mötet på Södersjukhusets tak
mellan en cyklotron och en autogiro”, där ju autogiron fått lite annorlunda
betydelse med internetbanken.
I
den sista intervjun, från oktober 1967, beklagar han sig över att Sverige
saknar kulturminister. Det skulle ju inte bli någon förrän Bengt Göransson,
1982. Nu finns det tyvärr anledning att aktualisera Ekelöfs ord: ”Sverige har
ingen kulturminister men skulle gott ha råd med en sådan, som kunde lägga makt
bakom orden”.
Vidare
finns kritiska åsikter om T.S. Eliot (uppiggande), om kvinnans utseende (lite
mossigt), om musiken (innerligt), och så vidare. När han rekommenderar klassiker
väljer han bort de guldkantade, till förmån för de silver- och bronskantade. Han
är generös, vidsynt, och förstås ett stort föredöme i sin inställning till
livet och konsten, och torde ha åtskilligt att lära yngre konstnärliga själar
med sin oförställda entusiasm. Han hittar nya perspektiv på gamla frågor. Han
har lika nära till gamman som till förtreten. Han har glimt i ögat, men ännu
mera glöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.