I
Lyra Ekström Lindbäcks nya roman är livsledan tillbaka, i en 30-årskris i dyra
kläder. Den hade gärna fått skrapa hårdare mot ytan.
Christoffer
är en 30-årig tjejparfymerad bisexuell framgångsrik modejournalist som har nått
alla de framgångar som han drömde om som ung. Vad infinner sig då? Om du svarar
tomhet har du antagligen läst någon av alla de romaner som brukar kallas ”generationsroman”.
Något
som stör mig inledningsvis i Lyra Ekström Lindbäcks roman I tiden är den minutiösa uppräkningen av klädmärken. Den, liksom
utseendefixeringen och den maniska relationen till det ytliga, får mig att
tänka på Bret Easton Ellis mästerverk American
Psycho. Där fungerade referenserna som en satirisk fond mot huvudpersonen
Patrick Batemans sadistiska mordfantasier.
Ekström
Lindbäck har inga sådana intentioner med sin nya roman. Det är en lite väl tunn
intrig för att kunna bära en roman på nästan 300 sidor, denna Christoffers
existentiella livskris, som inte kan botas av vare sig alkohol eller sex. Mediciner
och avslappningsband hjälper honom inte. Inte konsumtion heller, för han ids
inte ens gå till posten för att hämta ut de dyra sjalar han köper på eBay.
”Lyxtårar”,
kanske du tänker när han har ett av sina sammanbrott, och blir utbränd, eller
”går in i väggen” på nutidssvenska. Vad ska frälsa honom, efter att han håglöst
har vacklat klart mellan modevisningar och rockkonserter? Religion? Kärlek?
Välgörenhetsarbete?
Vad
Ekström Lindbäck har för uppsåt låter jag vara osagt. Men jag anar att det som
gör Christoffer så missnöjd är ensamheten. Att han saknar nära mänskliga
relationer. Tillfälliga bekantskaper har han alltför gott om.
Den
normkritiska Ekström Lindbäck förordar nog inte äktenskapet som en räddande
instans. Vad hon skriver om är människor som utbytbara existenser, som inte
fyller någon varaktig funktion för Christoffer och de andra som ingår i hans
värld.
Till
den här ojämna romanens förtjänster hör en osviklig känsla för att tonsätta
Christoffers tillvaro med ett kongenialt soundtrack med låtar av Antony
Hegarty, Conor Oberst och Kent och många andra. Inte sedan Per Hagmans
90-talsböcker har den svenska romanen låtit så bra. Synd att den är lite
plattare skriven än förra romanen, den lysande Ett så starkt ljus.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 2/4 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.