Celestine, Olga Ravn, Wahlströms & Widstrand

Poeten Olga Ravn har skrivit en gotisk roman om en kvinna som cosplayar ett medeltida spöke. Den är konstig, men djupt fascinerande, och lika realistisk som fantastisk.

”Alla riskerar att bli gengångare, om de dör under rätt omständigheter”, skriver Olga Ravn i sin debutroman Celestine. Den som dött under rätt – alltså inte fel – omständigheter är den sextonåriga Celestine, som under 1500-talet dömdes att bli inmurad i ett slott, efter att ha förälskat sig i fel man.

I nutid kommer en ung kvinna till platsen, för att arbeta som lärare på en internatskola. Hon känner en stark samhörighet med Celestine, och på nätterna styr hon ut sig i vit klänning och hemsöker skolan och de elever som tjuvröker och tjuvträffas för att ha sex. Men de känner inte igen henne, och kanske är det Celestine de ser.

Jag är fullkomligt begeistrad av den här udda berättelsen, som ställer allvarliga frågor om identitet, tillhörighet, vansinne och verklighetskontakt, men också om illviljans mekanismer och ondskan som lurar hos oss alla. Det är en häpnadsväckande skickligt skriven roman, mystisk och utflippad samtidigt som den är tät och koncentrerad, nästan tuktad till sin struktur.  

Den gotiska romanen från slutet av 1700-talet – den som representerades av Ann Radcliffe, innan skräcken tog över – arbetade hårt med psykologin, med drömmar, med sexualitet. Ravn har skrivit i den andan, i en utforskning av de dunkla krafterna inom och utom människan.

Det skapas en fascinerande spänning mellan realismen i kvinnans arbete på skolan och det fantasifulla gengångartemat på nätterna. I klassrumssituationerna lyckas Ravn som en av ytterst få skönlitterära författare förmedla undervisningen på ett begripligt sätt. ”Ena dagen har man lust att vanställa deras ansikten, nästa dag vill man lyfta upp dem på gyllene troner”, låter hon lärarjaget tänka.

Ambivalensen hos huvudpersonen är märkbar. Hon bär på destruktiva krafter, ett mörker, som kanske tillåts komma fram i rolleken kring Celestine. Tillsammans med pojkvännen Kim har hon ett uppenbart trasigt förhållande, och hon spanar trånande efter en av sina manliga elever.

Om det nu är en lek? Världens bästa spökroman, Henry James Skruvens vridning, är suggestivt otydlig kring orsakerna till pojken Miles död. Det genererar en roman vidöppen för tolkningar, och något liknande finns här: tänkbara och otänkbara tolkningar infinner sig.  

Olga Ravn har hittat en utmärkt metafor till sin karaktärs upplevelse av det Freud kallade ”das Unheimliche”, alltså motsatsen till det som är hemtrevligt och bekant. Spökerierna blir ett inslag som också säger något om vad vi själva är beredda att göra för att passa in. Huvudpersonen klär ut sig till Celestine, ”blir” Celestine, och är det inte det vi gör? Spelar en roll, antar en personlighet. 

Att denna i grunden konstiga premiss håller ihop beror i hög grad på Ravns suveräna språkkänsla. Hon är en av den danska poesins unga makalösa begåvningar, och diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne är också översatt till svenska. Romanen Celestine har fått ett passande svenskt idiom av Johanne Lykke Holm.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2016)