Gammalt
djungelordspråk: när Horace Engdahl formulerar sig läser man. I sina nya
aforismer är han bittrare och mer uppgiven än tidigare, men fortfarande
underhållande.
En
elak läsning av Horace Engdahls tredje samling aforismer skulle lyda: det där
är ju bara absorberad läsning av förebilderna Pessoa, Nietzsche, Barthes,
Novalis. En välvillig läsning skulle å andra sidan lyda: en sådan sällsynt
fyndig och spirituell bok han har skrivit!
Nog
finns det plats för båda läsarterna för den som tar sig an Den sista grisen, som består av en längre del ”Spillror” som
omärkligt följs av monologen ”Mannen på bryggan”. Dessutom förekommer Engdahl
själv kritiken mot imitation, i reflektionen att en stark tanke väcker läsarens
misstänksamhet att det är något som är gamla sanningar.
Det
är en samling som är lika klarsynt som den är svartsynt. Det fanns ju spår av denna
melankoli i både Meteorer och Cigaretten efteråt, men här är det som
att bitterheten ges fritt spelrum. Betraktelserna är stukade, så det är ingen
tillfällighet att underrubriken heter just ”Spillror”. Dysterhetens vingar
vecklas ut mot förtvivlans fond. Men det är samtidigt lätta vingar!
Som
ger språket luft, och gör läsningen givande och uppmuntrande, även när ämnet rör
sig mot olyckan. Det finns gott om intressanta korta diskussioner kring
språkbruk, kultur, mänskliga relationer. Han skriver också en del om den
offentliga bilden av sig själv, något han ibland uppehåller sig lite för länge
vid.
Kanske
fungerar det allra bäst när tanken lämnas fritt svävande, då det blir fragment
mer än aforism. Fragmenten liknar tankar som tänkaren inte behöver ta ansvar
för. Som intellektuell tillåter sig Horace Engdahl gå sina egna vägar – ibland
rentav på ett lite bortkommet sätt.
Nu
kan ju det där vara en medveten strategi, att avväpna den kritik han förväntar
sig. Det finns en märklig paradox i hur Engdahl uttrycker sig. Tonfallet är
aristokratiskt, med en uttalad förlitan på styrkan i det egna jaget. Jag minns
en gammal intervju när han ondgjorde sig över ”jagsvaga” människor som det
värsta han visste. Samtidigt finns det något slyngelaktigt över hans
formuleringar, en uppenbar förtjusning i de lite ovårdade glosorna.
På
ett märkligt sätt skriver ju Ebba Witt-Brattström en nästan identisk prosa, där
även hon har en förkärlek för att låta de akademiska orden reflekteras mot de
informella infiltratörerna slangord och svordomar. Det skapar en märklig
effekt, och bidrar givetvis till intrycket av just de här två som suveräna
stilister. Jag vill inte undvara någon av dem, tänker jag medan jag lite
försåtligt placerar böckerna rygg mot rygg, med en sorglig tanke att så nära
lär de inte komma varandra utanför bokhyllan.
Om
hennes bok, Århundradets kärlekskrig,
är polemisk och uppfylld av en vrede som gör karakteriseringen blind, är Den sista grisen mer eftertänksam och
stillsam. Mer en vemodig elegi än krigisk diatrib. Men just när du tror dig ana
en vit flagg i Engdahls hand läser du: ”Det mest imponerande med Kafka är att
han kunde skriva Processen utan att
vara gift.”
Ibland
fnyser jag ändå besviket under läsningen av Engdahls bok. Ibland drar jag efter
andan imponerat, men kontentan är att de skarpa och kvicka infallen väcker
reaktion, och boken är underhållande nästan hela tiden. Med undantag för en del
förfärande saker. För när han tar sina tankar till beskådan är det både de
snygga och de fula tankarna. Det finns också partier som är lite banala, som
när han jämför Nelson Mandela med Lisbeth Salander, eller när han erkänner att
han njuter av att titta på Tv 3:s ”Lyxfällan”.
Men
det är mer än befriande – i denna andefattiga samtid – att läsa om någon som
drömmer på tyska, som i andra drömmar konverserar med Virginia Woolf (hon
yttrar sig förresten omisskänneligt likt Engdahl själv). Jo, han tar sig själv
på allvar, och jo, han är en odräglig kulturman och – ja, en gris, men han
förblir charmig och bedårande, med ett språk som är elegant men också klädsamt
slyngelslarvigt. Att han tar sig själv på allvar må vara honom förlåtet, då han
också tar sina ämnen på allvar, och skriver om dem på ett besjälat sätt.
”Metaforen
är som att flytta sig från den ena sidan till den andra i en dubbelsäng när man
egentligen borde gå upp.” Se där en av bokens texter som väcker så himla många
tankar och bryderier att jag … behöver ta mig till dubbelsängen och sova på
saken.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 1/4 2016)
håller med dej i det du skriver
SvaraRadera