Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien, Fanny Härgestam

Vad betyder politik? Det är valår, men jag tror att för de flesta saknar det reell eller avgörande betydelse. Det är så mycket vi tar för givet. Att det finns platser där det är en bokstavlig fråga om liv och död – det är något vi kan ta till oss på ett intellektuellt plan, men känslomässigt? Kan vi förstå hur det är att på riktigt slåss för rätten att rösta i ett demokratiskt val? Där politiken påverkar tillvaron på ett mer dramatiskt sätt än någon tusenlapp i plånboken, och både privatlivet och det offentliga livet måste utsättas för hårda påtryckningar.

Amiras man mördades när han protesterade mot den tunisiske diktatorn Ben Ali. Hon är huvudpersonen i Fanny Härgestams bok Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien (Natur & Kultur). Den består av intervjuer med Amira, som växelkörs med politikerna Selma, Meherzia och Mabrouka, kring i första hand arbetet med att skriva en ny grundlag för Tunisien.

Härgestam har skrivit en oerhört ambitiös och genomarbetad bok, där hon i reportagets form tecknar individens livsöde, hur det påverkar och påverkas av politiska beslut. I etapper, som inleds våren 2012 och avslutas två år senare, har hon bott i Tunisien och kommer därmed nära de hon intervjuar. Inte enbart de fyra i boken, utan här har åtskilligt arbete lagts ned även på att undersöka det som sägs i samtalen.

Porträttet av Amira fördjupas genom boken, men även porträttet av hennes man, Slim. Det finns ögonöppnande scener, när hon berättar om den niqab som hon fick i present av maken, som hon nu bara använder för att på lek (?) skrämma sin dotter. Så blir det när verkligheten skriver dramaturgin.

Den optimistiska våg som den arabiska våren surfade på ersattes snabbt av pessimism i olika nyanser. Som hur man ska ta itu med nostalgin efter den gamla ordningen, där man erinrar sig att saker faktiskt var i ordning, samtidigt som man låter det hemska sjunka undan i glömska. Vi får ta del av politikerna som ska skriva ny konstitution, mest Selma Mabrouk, som driver frågan i opposition, och nedlåtande kallas ”lady”. Att vara kvinna och politiker i Tunisien innebär i sig opposition. Mabrouka Mbarek, som arbetar för ett sekulärt parti, föreslår att konstitutionen ska skrivas som en dikt, utan att få mycket gehör. Meherzia Labidi slutligen arbetar för det islamistiska partiet, driver frågan utifrån en annan synvinkel: hon har Thatcher som förebild.

Genom berättelsen om det stora arbetet att skapa ett nytt samhälle hamnar Amiras ambivalenta sorgearbete, hur den privata döden ska hanteras. Hur hon ska leva med omgivningens krav att hon ska sörja utifrån decorums principer, och hur släkten ser på henne med misstanke när hon dansar, eller umgås med kanske-pojkvännen Saad, som hon måste träffa i smyg. Härgestam följer med på dessa möten, och skildrar följsamt spänningen när Amira ska bege sig hemåt utan att det ska märkas vem hon har träffat. Saad är en slarver som dricker, långt ifrån den ordningssamme Slim, men man förstår ju också att det måste vara just därför hon gillar honom, att han inte påverkar om den döde maken. Det finns, bland annat, en riktigt belysande scen på ett bröllop hemma hos Amira, med foton av den döde maken på väggen. Hon dansar, och Slims moster ler vagt när Amiras höfter börjar röra på sig: ”Hade festen varit någon annanstans än hemma hos Amira hade hon kanske protesterat. Men nu bara tittar hon och är tyst, precis som Slim där bland väggens girlanger.”

Det hela är skrivet på ett omedelbart språk, som verkligen ger liv och rörelse åt de här fyra kvinnorna. Härgestam fångar uttryck i flykten, och skriver med en berömvärd tydlighet. Hon tar så lite plats att det blir något av en chock när hon efter närmare 300 sidor nämner att hon arbetar med något i TV-huset i Stockholm. Till en början stör jag mig på upplägget, och kan inte skynda mig fram tillräckligt för att få veta hur det ska gå för stackars Amira, men förstår så småningom att de andra tre historierna också är nödvändiga – att det där vi förstår vidden av Amiras kamp. Politik är ingen fråga som kan brytas ut och sägas gälla det ena eller det andra.

Det är ett stort och lite våghalsigt projekt, att ta detta breda perspektiv på en konflikt i ett land som utifrån vår horisont är avlägset. Vi orkar knappt bry oss om vår egen valrörelse, vad det verkar. Kanske just i brist på engagemang hos våra egna politiker kan vi se vilket djävlar anamma det finns hos dessa tunisiska kvinnliga politiker, att det finns en annan tolkning än vår urgamla ”politik handlar om att vilja”. Jag tror att det i andra länder låter så här: ”politik handlar om att kämpa”.

Nog finns en och annan likhet med Sverige, när Meherzia får frågan vilket ansvar hennes regeringsparti har i att flera militärer har mördats.

   ”– Den frågan borde du ställa till regeringsmakten.

   Men det är ditt parti som leder regeringen, säger jag.

   – Personligen känner jag inte att jag har något särskilt ansvar i hur saker har blivit.”

Det låter misstänkt likt hur flera av Allians-partierna har replikerat när de ombetts förklara hur det har blivit under den senaste mandatperioden.