Alfabet, Inger Christensen

Det är nästan osannolikt lyckosamt att det är just i år Inger Christensens diktbok Alfabet ges ut i nyöversättnning (Ida Linde & Marie Silkeberg) på Modernista. Lyckosamt, då Ida Börjel i våras gav ut sin bok Ma, som så tydligt tar avstamp i Christensens bok.

Till det speciella med den här boken är att Christensens utgår från Fibonaccis talföljd (1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, 89 …), med en av alfabetets bokstäver som bärande led för varje tal i serien, så att a får en rad, b får två, c tre, d fem, och så vidare i något med potential att uppfylla Borges ideal om den eviga boken. En abc-bok, som går från a till n.

Där världen inventeras, innan den försvinner. 1981 var det kalla kriget aktuellt, och vi fick lära oss vidriga akronymer som MAD (Mutually Assured Destruction), i väntan på Bomben som skulle utplåna oss alla och världen tre gånger om. Allt skulle försvinna: det mänskliga livet, men också naturen och allt av människa skapat, allt som vi kallar kultur.

Vilket kan få en att tänka på den LP-skiva NASA sände upp 1977 för att välkomna eventuella aliens. Den innehöll musik av Bach, Mozart, Chuck Berry – men ärligt talat hade det nog varit bättre att inkludera när Christensen läser någon av bokstäverna i den här boken, till exempel den femte bokstaven e:s åtta rader:

”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken

finns; och ensligheten finns; änglarna

änkorna, älgarna finns; enskildheterna

finns; erinringen, erinringens ljus;

och efterskenet finns; eken och enen

finns, och enbärsbusken, likheten, ensamheten

finns, och ejderna och ekoxen finns,

och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden”.

Vad då att rymdvarelserna troligen inte skulle kunna danska? Är det mer troligt att de skulle ha teknik för att spela en LP-skiva?

Liksom god poesi nästan alltid blir en skapelseberättelse, sin egen och världens, är Alfabet något av just detta: så här blir världen till. Ett medvetande tar intryck av det som finns, allt i världen, det som inkluderar växtligheten – och bomberna. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, som redovisas med hjälp av ohyggliga siffror. Gott och ont lever så nära varandra: i en värld där gevären finns, visar Christensen, måste också gråterskorna finnas. Och ett betydelseladdat ord som ”paradismörkret”.

Rytmen i boken är störd, sårig, trasig, och det är som Anders Olsson har visat i något sammanhang: det är avvikelserna som utgör en författares stil. Här finns några av de vackraste raderna, men också några av de kyligaste, när Christensen ömsom bejakar och ömsom bestrider världen. Det som finns är skört, kan bombas sönder och samman när som helst – och göra större avtryck än Robyns fåniga och ologiska svammel i Volvoreklamen: ”Ska man välja att se världen eller ska man ha den kvar? Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?”

Christensen har skrivit en predikan, men hon predikar inte. Hennes värld vidgas, med hjälp av talserien, och det kan påminna om hur Walt Whitman tvingades förändra hela litteraturhistorien med sina förlängda rader – inte enbart i ”Song of Myself”, men också mästerverket ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd” (vars tematik delvis speglas i Christensens bok), Lana Del Reys favoritdikt ”I Sing the Body Electric” eller ”There Was a Child Went Forth”:

”And the March-born lambs, and the sow's pink-faint litter, and the mare's foal, and the cow's calf, and the noisy brood of the barnyard or by the mire of the pondside … and the fish suspending themselves so curiously below there … and the beautiful curious liquid … and the water-plants with their graceful flat heads … all become part of him.”

Jag vågar inte tänka på formatet som ska inrymma enskilda rader långa som dessa.

För Christensens del blir det mer av en besvärjelse, en plädering mot makten att bevara den värld som är så här rik på innehåll, genom att hon antyder att boken nöjer sig med en glimt av stoffet. Privata minnen blandas med generella beskrivningar av vad man kan hitta om man slår upp blicken. Om svårigheten i att leva typ normalt i skuggan av krig och vapen och bomber, och kanske rentav uppleva ögonblick av nåd:

”i drömmen fanns ingen jag kände,

jag fick bara en granskande blick

från ett vitt aprikosträd som vände

sig om, innan det plötsligt gick

kanske glömdes det kvar där en sommar,

när världen var vit som en fest,

och innan jag förstod att en drömmare

måste drömma som träden drömmer

om frukter till sist”.

Det blir då rader som kastar en lång skugga in mot de dikter Bruno K. Öijer började skriva tio år senare, i samlingen Det Förlorade Ordet.

För Christensen blir skrivandet något organiskt, något som bara sker – ungefär som att andas. Genom sitt namngivande inventerar hon inte bara, utan liknar barnet, och går tillbaka till det mest ursprungliga, det vi började med. Gav namn åt allt. Häpnaden i detta, så befriat förmedlat av den här danska poeten. Hon går ju också från att beskriva till att förklara, och utrymmet blir större, och formlerna tas över av Hölderlinsk typografi och rader som bevara inte bara världen som vi känner till den, utan bevarar dess mystiska egenskaper. Där det monotona bryts av gläntor av oväntad ljusstyrka. Hon förklarar, men lämnar utrymme för det förunderliga. Boken öppnar sig för ständigt nya läsningar, för den som fortsätter och inbillar sig att den är färdigläst när man slår igen pärmarna – det är en bok som inbjuder till omläsning på omläsning, och det måste ju vara en bra illustration till Borges ”den eviga boken”.

I stället för den eviga boken kan man annars tala om ”det eviga författarskapet”. När hon dog 2009 blev det för sent för Svenska Akademien att tilldela henne Nobelpriset, en fadäs som man nu ser ut att upprepa med Anne Carson. Modernista började genast ge ut Christensen i nyöversättningar, både dikter och romaner, och översättningen av Det, som man började med, var det årets mest omtumlande läsupplevelse för mig. Frågan är om inte Alfabet är minst lika bra.

Det här är tredje gången boken översätts till svenska, då Jan Östergren översatte den 1986, och Sven Christer Swahn 2000. (Som synes följer utgivningen en enklare talserie: vart fjortonde år kommer det en ny, så vi kan se fram mot nästa 2028.) Skillnaden med Silkeberg & Linde jämfört med Swahn är att han förutom att försöka hitta svenska glosor som inleds med samma bokstav som de danska är att han ofta väljer ett mer högtidligt och gammeldags poetiskt uttryckssätt. En del sidor är helt identiska, men till exempel blir hans ”efterljuset” deras ”efterskenet” och hans ”besjälning” deras ”begeistringen” (precis som Östegren). När han väljer ”låt tingen ligga” väljer de ”låt tingen vara”, och de fortsätter :”se / med vilken lätthet / de själva hittar lä / bakom en sten”, där han i stället för ”hittar” har ”söker”, medan Östergren har ”finner”. Silkeberg & Linde har en uppenbar känsla för stil och nyanser i det danska språket, som de för över till modern men ändå tidlös svenska. Det finns inte så många stora olikheter mellan de tre översättningarna, och det ska man kanske inte förvänta sig heller – det får vara måtta på hur mycket man kan ändra på ett original. Varför ska man då skaffa den här? Jo, därför att det finns enhetlighet – ”enhetlighet finns” – om man följer hur främst Silkeberg tidigare har arbetat med Christensen. Både Swahn och Östergren är bra översättare, men jag tror deras böcker är svårare att få tag på nu. Själv tvingades jag skicka en stackars bibliotekarie ned i det dammiga magasinet för att plocka fram den gamla fula utgåvan från 1986.

Tiden blir helt redundant när man läser, som om begrepp som 1981 och 2014 mister sin betydelse, och alla tidsavstånd utplånas. Dikt skriven i luften, menar Christensen lite nonchalant, och leker med Keats berömda inställning att han skrev på vatten. Det var i så fall ett hållbart vatten, eftersom Keats är sällsynt levande fortfarande, och nu har det ju inte gått två hundra år sedan Christensen gav ut sina oförlikneliga böcker, men man anar att hennes luft är bättre än många andras papper. ”A thing of beauty is a joy forever”, som Keats också menade. ”Inger Christensen finns” kan man läsa klottrat utanför stadsbiblioteket i Jönköping. Eller, ja, i morgon kan man det.