Den andra kvinnan, Therese Bohman

Den otrohetsaffär som skildras i Therese Bohmans nya roman blir mest en ursäkt för att berätta om utanförskap. Betydligt mer övertygande är dess plädering för nödvändigheten av livsdrömmar.

”Det enda som räknas är att ha känt avgrunden”. Så kategoriskt uttalar sig huvudpersonen i Therese Bohmans roman Den andra kvinnan, hon som bokstavligen är den andra kvinnan. Älskarinna är hon därför att hon bestämmer sig för att bli det, när hon iscensätter ett skeende som sedan inte kan hejdas, därför att hon vill känna avgrunden.

Hon är namnlös, strax under trettio, jobbar extra på sjukhusets bespisning, där hon flirtar med läkarna. Speciellt en av dem, i femtioårsåldern. Snygg, elegant, gift, och det råkar bli så att han skjutsar hem henne en gång, två gånger, tre gånger … Hon bjuder in honom, och de inleder ett förbjudet kärleksförhållande.

Den andra kvinnan vill bli författare, läser Dostojevskij, Baudelaire, Vilhelm Ekelund, och har tröttnat på inskränktheten i Norrköping, på de insnöade vännerna. Hon är besatt av skönheten, och läkaren blir en perfekt projektion för hennes drömmar, då han representerar det världsvana som hon saknar hos sina jämnåriga. Hon trånar efter honom, charmas av hans smicker.

Åtminstone varar förtrollningen ett tag. Sedan tar romanen några vändningar från det ljuva till det solkiga, och några av dessa vändningar kanske frestar på läsarens känsla för det sannolika. Dessa sammanträffanden misspryder en berättelse som annars gör ett gott jobb med att framställa en trovärdig och realistisk miljö.

Dels fungerar det fint med hennes arbete, som här skildras som ett mekaniskt slitgöra där man måste ta ledigt för att uträtta ett bankärende på arbetstid, något de med mer privilegierade arbeten kan göra utan löneavdrag på sin flexibla arbetstid. Och dels när hon besöker läkarens hem, och registrerar ingrodd disk på en tallrik och tänker att den kommer att bli svår att rengöra. Den typen av iakttagelser förankrar berättelsen i verkligheten.

Det är också befriande med en roman som gör så mycket av miljöskildringen, och verkligen tydliggör staden Norrköping för läsaren. Eller att överhuvudtaget läsa en roman som vill något mer än att endast skildra ett förlopp. Bohman diskuterar arbetarklassens villkor, och gör det utan att välja förenklade slagord.

Det intressanta blir ju inte otroheten i sig, med sitt kanske lite för väntade slut. Det finns en tydlig ambition hos Bohman att skriva en modern flanörroman, och det spännande ligger i att flanören mister sina manliga attribut, hatten och mustaschen, och i stället har röd klänning och högklackade stövlar.

Hennes insats består i att framställa den här karaktären som en levande gestalt, lika mycket cyniskt genomskådande som blåögt duperad. Hennes vantrivsel med samtiden är uppenbar. Då är det inte konstigt att hon söker sig till de gamla författarna för att hämta tröst, och kanske skulle hon ha nöjt sig med det, och fattat att läkaren inte var någon som kunde erbjuda henne mer än tillfällig flykt från vardagen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2014)