Vad betyder politik?
Det är valår, men jag tror att för de flesta saknar det reell
eller avgörande betydelse. Det är så mycket vi tar för givet. Att
det finns platser där det är en bokstavlig fråga om liv och död –
det är något vi kan ta till oss på ett intellektuellt plan, men
känslomässigt? Kan vi förstå hur det är att på riktigt slåss
för rätten att rösta i ett demokratiskt val? Där politiken
påverkar tillvaron på ett mer dramatiskt sätt än någon tusenlapp
i plånboken, och både privatlivet och det offentliga livet måste
utsättas för hårda påtryckningar.
Amiras man mördades
när han protesterade mot den tunisiske diktatorn Ben Ali. Hon är
huvudpersonen i Fanny Härgestams bok Det här är vår tid. Fyra
kvinnor efter revolutionen i Tunisien (Natur & Kultur). Den
består av intervjuer med Amira, som växelkörs med politikerna
Selma, Meherzia och Mabrouka, kring i första hand arbetet med att
skriva en ny grundlag för Tunisien.
Härgestam har
skrivit en oerhört ambitiös och genomarbetad bok, där hon i
reportagets form tecknar individens livsöde, hur det påverkar och
påverkas av politiska beslut. I etapper, som inleds våren 2012 och
avslutas två år senare, har hon bott i Tunisien och kommer därmed
nära de hon intervjuar. Inte enbart de fyra i boken, utan här har
åtskilligt arbete lagts ned även på att undersöka det som sägs i
samtalen.
Porträttet av Amira
fördjupas genom boken, men även porträttet av hennes man, Slim.
Det finns ögonöppnande scener, när hon berättar om den niqab som
hon fick i present av maken, som hon nu bara använder för att på
lek (?) skrämma sin dotter. Så blir det när verkligheten skriver
dramaturgin.
Den optimistiska våg som den
arabiska våren surfade på ersattes snabbt av pessimism i olika
nyanser. Som hur man ska ta itu med nostalgin efter den gamla
ordningen, där man erinrar sig att saker faktiskt var i ordning,
samtidigt som man låter det hemska sjunka undan i glömska. Vi får
ta del av politikerna som ska skriva ny konstitution, mest Selma
Mabrouk, som driver frågan i opposition, och nedlåtande kallas
”lady”. Att vara kvinna och politiker i Tunisien innebär i sig
opposition. Mabrouka Mbarek, som arbetar för ett sekulärt parti,
föreslår att konstitutionen ska skrivas som en dikt, utan att få
mycket gehör. Meherzia Labidi slutligen arbetar för det
islamistiska partiet, driver frågan utifrån en annan synvinkel: hon
har Thatcher som förebild.
Genom berättelsen
om det stora arbetet att skapa ett nytt samhälle hamnar Amiras
ambivalenta sorgearbete, hur den privata döden ska hanteras. Hur hon
ska leva med omgivningens krav att hon ska sörja utifrån decorums
principer, och hur släkten ser på henne med misstanke när hon
dansar, eller umgås med kanske-pojkvännen Saad, som hon måste
träffa i smyg. Härgestam följer med på dessa möten, och skildrar
följsamt spänningen när Amira ska bege sig hemåt utan att det ska
märkas vem hon har träffat. Saad är en slarver som dricker, långt
ifrån den ordningssamme Slim, men man förstår ju också att det
måste vara just därför hon gillar honom, att han inte påverkar om
den döde maken. Det finns, bland annat, en riktigt belysande scen på
ett bröllop hemma hos Amira, med foton av den döde maken på
väggen. Hon dansar, och Slims moster ler vagt när Amiras höfter
börjar röra på sig: ”Hade festen varit någon annanstans än
hemma hos Amira hade hon kanske protesterat. Men nu bara tittar hon
och är tyst, precis som Slim där bland väggens girlanger.”
Det hela är skrivet
på ett omedelbart språk, som verkligen ger liv och rörelse åt de
här fyra kvinnorna. Härgestam fångar uttryck i flykten, och
skriver med en berömvärd tydlighet. Hon tar så lite plats att det
blir något av en chock när hon efter närmare 300 sidor nämner att
hon arbetar med något i TV-huset i Stockholm. Till en början stör
jag mig på upplägget, och kan inte skynda mig fram tillräckligt
för att få veta hur det ska gå för stackars Amira, men förstår
så småningom att de andra tre historierna också är nödvändiga –
att det där vi förstår vidden av Amiras kamp. Politik är ingen
fråga som kan brytas ut och sägas gälla det ena eller det andra.
Det är ett stort
och lite våghalsigt projekt, att ta detta breda perspektiv på en
konflikt i ett land som utifrån vår horisont är avlägset. Vi
orkar knappt bry oss om vår egen valrörelse, vad det verkar. Kanske
just i brist på engagemang hos våra egna politiker kan vi se vilket
djävlar anamma det finns hos dessa tunisiska kvinnliga politiker,
att det finns en annan tolkning än vår urgamla ”politik handlar
om att vilja”. Jag tror att det i andra länder låter så här:
”politik handlar om att kämpa”.
Nog finns en och
annan likhet med Sverige, när Meherzia får frågan vilket ansvar
hennes regeringsparti har i att flera militärer har mördats.
”– Den frågan
borde du ställa till regeringsmakten.
Men det är ditt
parti som leder regeringen, säger jag.
– Personligen
känner jag inte att jag har något särskilt ansvar i hur saker har
blivit.”
Det låter misstänkt
likt hur flera av Allians-partierna har replikerat när de ombetts
förklara hur det har blivit under den senaste mandatperioden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.