Onekligen har den en
originell ingång, Helena Loofts roman Pappa, vet du vad jag
drömde? (Black Island Books). Först en Ankh, den egyptiska
hieroglyfen som tecknar livet. Sedan en smått ursinnig monolog, ett
konstaterande som balanserar uppgivenheten med indignationen: ”Allt
är mitt fel. Jag är skyldig.”
Det är som att
träda in i – eller ner i – Dostojevskijs källarhål. Skillnaden
är att Loofts protagonist är en undfallande kvinna som rör sig
bland sina minnen lika hemtamt som i Stockholmsmiljöer, och att hon
umgås med den personifierade ”skulden”, ett bokstavligt
sällskap. Det direkta tilltalet fångar mig direkt, från första
raden. Och nog är det en originellt skriven bok, en sällsynthet.
Berättarjaget lider
av svårartat faderskomplex, som titeln avslöjar. Vem fadern är –
tja, den egyptiska symbolen ska nog leda tolkningen åt något håll,
liksom omslagets återgivning av Turners målning ”Dido Building
Carthage” – fast jag är nog benägen att uttyda fadern,
åtminstone inledningsvis, som en typisk kristen Gud, även om det
finns klara mytologiska spår, att berättelsen är av mytologisk
karaktär. Relationen förälder-barn är ju också en av de
skarpaste mytologierna.
Tydligt har
berättarjaget hamnat vid ett vägskäl. Syskonen ägnar sig åt
karriär inom kultursektorn – själv refererar hon återhållsamt
till W. H. Auden och Johan Olov Wallin, liksom Alice i
Underlandet.
Skulden är namnet
på den röst som hörs när hon ägnar sig åt dåliga saker, unnar
sig dåliga tankar – eller snarare som en påminnelse om det
småaktiga och egoistiska. Den kollektiva arvssynden har ersatts av
en individuell, privat skuld, svår att värja sig mot. Men det finns
inget individuellt över hennes reaktioner, då de är universella
yttringar av sådant som vi alla tänker på, allt det där som beror
på att vi tror oss födda med otur fast vi bara är födda.
Hon träffar Linda,
i förlängningen Jimmy, men andra människor betyder inte mycket för
henne. Det som betyder något är den pappa som titeln hänvisar
till, och som hon också försöker kontakta. Där är boken också
som mest rörande, i hennes fruktlösa försök att nå fram till
denna symbolladdade figur (liksom hennes eget namn, Beatrice, är
behängt med myt).
Stilen är
korthuggen, med distinkt markerade korta kapitel, fragmentariskt
hopsamlade, i en enhetlighet av ovanligt slag, som bildar en mosaik
av bitar som skapar mönstret. Mer än en saga som slits itu blir det
en saga som stannar upp, bara stängs av och låter tillvaron stelna.
Looft är bra på
att gestalta den sköra människan, utan att hon görs till en
manifestation för författarens förutfattade meningar om ett
psykiskt tillstånd; man kan anklaga svenska nutidsförfattare för
mycket, men inte för att skriva begripligt och trovärdigt om
människor som lever i psykosliknande tillstånd.
Nu säger jag inte
att huvudpersonen här har en psykos: men något skumt är det med
hennes umgänge med både Skulden och Pappan. Men Looft är bra på
att få till ett tonfall som spricker, som är oskön och på något
sätt inte håller ihop, och liksom inte riktigt är säker på vad
den håller på med (vilket jag alltså menar är en tillgång).
Främst läser jag boken som en historia om ett människoöde, det
kan vara och är vem som helst, en lite anonym figur, en sådan som
finns omkring oss.
Jag gillar den här
boken: den har ett nästan bibliskt tonfall, utan att det blir som
hos Christine Falkenland, en uppenbar pastisch, där nutida idiom ges
en patina av ålderdom (jag tänker främst på hennes
90-talsböcker). Looft lånar ett mer tidlöst språk. Inte för att
jag blir klok på huvudpersonen, om hon är patient, eller någon som
har pausat sitt liv. Kanske har hon helt enkelt bara klivit av
framgångssamhället – kanske är hon med Morrisseys ord ”so very
tired of doing the right thing”. Alltså läser jag hennes
berättelse som ett stilla uppror, att huvudpersonen pekar ut en
alternativ väg. Liksom sin författare: ett nytt sätt att skriva
romanen på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.