(P)review

Tidskriften CLP (Const Literary (P)review) hann knappt avisera sin ankomst förrän Bonniers lanserade sin nystartade svenska version av Granta, den tidskrift som fungerade som starkast inspirationskälla för CLP. Nu kan tyckas att Sverige borde vara stort nog för två likartade tidskrifter – åtminstone så länge båda fortsätter att ge ut högkvalitativa nummer. CLP ger ut ett dubbelnummer #1-2 2013.

Det första som slår mig med CLP är avsaknaden av reklam. Att möta blanka blad i stället för obsceniteter. Ja, och det medvetna greppet att arbeta med konstnärer: här Alfred Bomans omslag och Karl Larssons inlaga.

För att en gång för alla släppa alla jämförelser med Granta: den tidskriften är ju ett internationellt samarbete, med texter som publiceras över hela världen, i utgåvor på tio olika språk. Finurligt nog översätter CLP sina bidrag. Det gör läsningen lite besvärlig, när man oftast väljer att låta varje enskild sida dela på utrymmet.

Uppsåtet med CLP är att publicera texter som rör sig en aning vid sidan av de namnkunniga, det som annars ges mest utrymme. Dock återfinns här ett utdrag från Sara Danius bok om fransk 1800-talsrealism, liksom ett par ytterligare publicerade författare. Men det är just här spänningen infinner sig: mellan det etablerade och det icke-erkända. I sprickorna där det oförväntade kikar in utan att skrapa med foten och be om ursäkt. Det som utmärker texterna är kaxigheten, ett självförtroende och en vitalitet som måste benämnas som lovande.

Och främst just utrymmet, som tillåter rätt omfattande experiment. Det är något eftersatt, texter som tillåter sig själva den typen av generositet. Till det här numret finns en hel akt ur Marianne Goldmans pjäs ”Ett trevligt judiskt par”, men också några bidrag som arbetar med iscensättning, som Linnéa Erikssons vilda bearbetning av Kathy Acker, ett svindlande svindleri, och Niklas Åkessons monolog kring ”Sokrates död”. Till de namnkunnig hör väl Sara Vilius, vars ”Madonna” också kommer att bli podcast-pjäs.

Nu hör det till riskerna att CLP själv kan röra sig från periferin till centrum, så som skedde med premiärnumrets uppmärksammade text om bråket på Biskops-Arnö. Med andra ord, att den kan bli så bra att den inte längre huserar enbart på obskyra ställen, utan kan hittas åtminstone överallt där – hm, Granta, säljs …