Om du söker efter
en bok som får dig att ömsom skratta och ömsom gråta, då är
Caitlin Morans nya bok något för dig. Hon skriver utmanande och
fräckt, med glimten i båda ögonen, men ibland också på blodigt
allvar.
Förra årets
Konsten att vara kvinna introducerade den bitska brittiska
krönikören Caitlin Moran för svenska läsare. Nu följer
Morantologi, som samlar krönikor utifrån några av hennes
favoritintressen, däribland brittiska tv-serier, rockmusik,
feminism.
Först måste sägas
att det här är en fruktansvärt rolig bok: rolig på det där
vågade, nästan förbjudna sättet. Det har att göra med att Moran
ofta skriver drastiskt, vågar yttra saker som en svensk krönikör
inte skulle komma undan med. Som när hon försvarar förälderns
rätt att dricka alkohol inför sina barn: ”Och om ungarna inte
gillar det? Men mina älsklingar, ni pratar ju lika mycket blaj och
trillar nerför trappan med lika stor dramatik varenda dag. Ni
har inget att komma med här.”
Men det är inte
bara skrattet som utmärker den här boken. Flera gånger tar hon upp
sin fattiga uppväxt i Wolverhampton, en håla utanför Birmingham,
med sju syskon och föräldrar som stundtals lever på bidrag. Och
hon skriver om nedlagda bibliotek, ett dödfött barn, och Amy
Winehouses död, och får läsarens tårar att flöda.
Hon skriver i en
motståndets tradition, med konfrontationen som utgångspunkt, och
lika lätt som det alltså är att skratta åt dråpliga situationer
– främst när hon ska intervjua premiärministern Gordon Brown,
och överger planen att åka kollektivtrafik och genomsvettig sätter
sig i en taxi hos en chaufför som säger att han inte hittar till 10
Downing Street. Det som blir det kvardröjande intrycket är ändå
de gånger hon på något sätt glömmer bort att hon är den kända
Caitlin Moran, hon som festar med Lady Gaga och får Keith Richards
att berätta pikanta saker om Mick Jagger.
Om hennes svenska
kolleger mest är intresserade av att lansera ett stort jag är Moran
mer inriktad på substans. Hon har en osviklig radar inställd på
orättvisor, och kan skriva polemiskt på avväpnande sätt. Hon är
kaxig, ja, men attityden bottnar i en genuin kontakt med hennes
ursprung.
Som allra bäst är
hon när hon skriver utan att tänka på konsekvenserna, och
förklarar krig mot slentriantänkandet, på ständigt nyfiken
upptäcktsfärd. Här finns fina iakttagelser inte enbart av
tv-serier som BBC:s nya version av Sherlock Holmes, utan också
en konsekvent politisk hållning, som levererar fina insikter i det
brittiska samhället.
I första hand är
hon humorist. Det innebär en viss licens att yttra en och annan
lögn. En god historia ska man inte sabba med alltför högt ställda
krav på trovärdighet. Det skulle förvåna mig om inte en del av
hennes historier är resultatet av en ganska vidlyftig fantasi. Och
varför inte?
De här krönikorna
är nästan uteslutande fyllda av vitalitet och energi. Det korta
formatet verkar också passa henne bättre än det längre, som fick
Konsten att vara kvinna att ibland bli en smula dogmatisk. Det
här är en bok att förbehållslöst falla pladask inför.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 28/6 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.