Pappa, vet du vad jag drömde?, Helena Looft

Onekligen har den en originell ingång, Helena Loofts roman Pappa, vet du vad jag drömde? (Black Island Books). Först en Ankh, den egyptiska hieroglyfen som tecknar livet. Sedan en smått ursinnig monolog, ett konstaterande som balanserar uppgivenheten med indignationen: ”Allt är mitt fel. Jag är skyldig.”

Det är som att träda in i – eller ner i – Dostojevskijs källarhål. Skillnaden är att Loofts protagonist är en undfallande kvinna som rör sig bland sina minnen lika hemtamt som i Stockholmsmiljöer, och att hon umgås med den personifierade ”skulden”, ett bokstavligt sällskap. Det direkta tilltalet fångar mig direkt, från första raden. Och nog är det en originellt skriven bok, en sällsynthet.

Berättarjaget lider av svårartat faderskomplex, som titeln avslöjar. Vem fadern är – tja, den egyptiska symbolen ska nog leda tolkningen åt något håll, liksom omslagets återgivning av Turners målning ”Dido Building Carthage” – fast jag är nog benägen att uttyda fadern, åtminstone inledningsvis, som en typisk kristen Gud, även om det finns klara mytologiska spår, att berättelsen är av mytologisk karaktär. Relationen förälder-barn är ju också en av de skarpaste mytologierna.

Tydligt har berättarjaget hamnat vid ett vägskäl. Syskonen ägnar sig åt karriär inom kultursektorn – själv refererar hon återhållsamt till W. H. Auden och Johan Olov Wallin, liksom Alice i Underlandet.

Skulden är namnet på den röst som hörs när hon ägnar sig åt dåliga saker, unnar sig dåliga tankar – eller snarare som en påminnelse om det småaktiga och egoistiska. Den kollektiva arvssynden har ersatts av en individuell, privat skuld, svår att värja sig mot. Men det finns inget individuellt över hennes reaktioner, då de är universella yttringar av sådant som vi alla tänker på, allt det där som beror på att vi tror oss födda med otur fast vi bara är födda.

Hon träffar Linda, i förlängningen Jimmy, men andra människor betyder inte mycket för henne. Det som betyder något är den pappa som titeln hänvisar till, och som hon också försöker kontakta. Där är boken också som mest rörande, i hennes fruktlösa försök att nå fram till denna symbolladdade figur (liksom hennes eget namn, Beatrice, är behängt med myt).

Stilen är korthuggen, med distinkt markerade korta kapitel, fragmentariskt hopsamlade, i en enhetlighet av ovanligt slag, som bildar en mosaik av bitar som skapar mönstret. Mer än en saga som slits itu blir det en saga som stannar upp, bara stängs av och låter tillvaron stelna.

Looft är bra på att gestalta den sköra människan, utan att hon görs till en manifestation för författarens förutfattade meningar om ett psykiskt tillstånd; man kan anklaga svenska nutidsförfattare för mycket, men inte för att skriva begripligt och trovärdigt om människor som lever i psykosliknande tillstånd.

Nu säger jag inte att huvudpersonen här har en psykos: men något skumt är det med hennes umgänge med både Skulden och Pappan. Men Looft är bra på att få till ett tonfall som spricker, som är oskön och på något sätt inte håller ihop, och liksom inte riktigt är säker på vad den håller på med (vilket jag alltså menar är en tillgång). Främst läser jag boken som en historia om ett människoöde, det kan vara och är vem som helst, en lite anonym figur, en sådan som finns omkring oss.

Jag gillar den här boken: den har ett nästan bibliskt tonfall, utan att det blir som hos Christine Falkenland, en uppenbar pastisch, där nutida idiom ges en patina av ålderdom (jag tänker främst på hennes 90-talsböcker). Looft lånar ett mer tidlöst språk. Inte för att jag blir klok på huvudpersonen, om hon är patient, eller någon som har pausat sitt liv. Kanske har hon helt enkelt bara klivit av framgångssamhället – kanske är hon med Morrisseys ord ”so very tired of doing the right thing”. Alltså läser jag hennes berättelse som ett stilla uppror, att huvudpersonen pekar ut en alternativ väg. Liksom sin författare: ett nytt sätt att skriva romanen på.