Den västerländska
litteraturen har sitt ursprung i exilen, med Homeros hjälte den
mångförslagne Odysseus, som irrade runt i medelhavet innan den
lyckliga återföreningen med hustrun Penelope efter tjugo års
separation. Historiskt har också många författare gått i
landsflykt – frivilligt eller ofrivilligt, av skilda orsaker, men
oftast för att hemlandet ägnat sig åt förföljelse, utifrån
religiösa, estetiska eller politiska skäl.
Idag, dagen före
Sveriges nationaldag, meddelar Landstinget i Jönköpings län att en
förföljd författare kommer att erbjudas fristad i Jönköpings
kommun, i syfte att tillåtas fortsätta sitt arbete utan att riskera
repressalier.
Föreningen ICORN,
International Cities of Refuge Network, har en generös definition på
författare, och menar att alla som ägnar sig åt det fria ordet har
rätt till hemhörighet under deras beskydd. Därför kan
journalister, redaktörer, tecknare, förläggare och översättare
också komma i fråga.
Det är en klassisk
metod från icke-demokratier att sätta konstnärer i fängelse: som
bekant är tyranniets utövare sällan utrustade med okänsliga tår.
Lättkränkta makthavare ägnar sig också gärna åt godtycklig
bestraffning, där myggor kan silas och kameler kan sväljas, där de
nyckfulla straffen är en del av terrorn. ICORN ägnar sig
uteslutande åt författare som arbetar i fredlig anda, som inte
anstiftar aggression med sina verk.
Det ligger något
ödmjukt i att vägra tjänstgöra i ett ovärdigt samhälle, att på
riktigt utmana och ta ställning för det som skapar stolthet.
Det finns många
historier om mod, ett begrepp som ständigt behöver revideras,
utifrån tidernas skiftande ideal. För hundratalet år sedan var
modet reserverat soldaten i uniform, medan vår tids mer nyanserade
term nog också menar att exempelvis den nittonårige student som
hejdade stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Peking sommaren
1989 utförde en modig handling. Att aktivt och med ord eller bild
motverka ett förtryckande samhälle måste också definieras som
mod, inte minst när vi tänker på de möjliga konsekvenserna.
Författare berättar
historier, berikar vår privata lilla ombonade och instängda värld,
och då är det viktigt att vi tillvaratar alla tillfällen att göra
världen så stor som möjligt. Homeros epos Odysséen är ett
formande verk för vår västerländska litteratur, men om det är
något som de senaste hundra åren har lärt oss är det att
litteraturen är global, att det inte räcker med den västerländska
litteraturhistorien. Numera kan vi med viss självklarhet läsa
afrikanska, asiatiska, sydamerikanska författare.
Världen är allt
mer globaliserad och polycentrisk, där vår själviska uppfattning
om ”centrum” utmanas. Därmed blir vi också allt mer beroende av
omvärlden själva, att vi inte längre kan peka ut något ”vi”
och ”dom”, när själva begreppet tillhörighet har blivit så
flytande och obestämt. Den moderna författaren är till sin natur
nomad, och vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter tala om
nationell identitet som ett tillstånd, och inte som en tillfällig
vistelseort.
Det är förnämligt
att Jönköping förstår hur viktigt det är att förena känslor
med intellekt, i beslutet att bli värdstad åt en förföljd
författare, men i förlängningen också en förföljd människa, en
av världens allt för många flyktingar.
Därmed agerar
staden i samma anda som några vackra ord från den tyskspråkige
poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag, dåvarande Österrike-Ungern,
död i Schweiz efter att ha flackat runt i Europa, bland annat en
vistelse i Skåne: ”Det är vår skyldighet att ta emot vår
tillvaro med så vida hjärtan som möjligt.”
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 5/6 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.