Fristad

Den västerländska litteraturen har sitt ursprung i exilen, med Homeros hjälte den mångförslagne Odysseus, som irrade runt i medelhavet innan den lyckliga återföreningen med hustrun Penelope efter tjugo års separation. Historiskt har också många författare gått i landsflykt – frivilligt eller ofrivilligt, av skilda orsaker, men oftast för att hemlandet ägnat sig åt förföljelse, utifrån religiösa, estetiska eller politiska skäl.

Idag, dagen före Sveriges nationaldag, meddelar Landstinget i Jönköpings län att en förföljd författare kommer att erbjudas fristad i Jönköpings kommun, i syfte att tillåtas fortsätta sitt arbete utan att riskera repressalier.

Föreningen ICORN, International Cities of Refuge Network, har en generös definition på författare, och menar att alla som ägnar sig åt det fria ordet har rätt till hemhörighet under deras beskydd. Därför kan journalister, redaktörer, tecknare, förläggare och översättare också komma i fråga.

Det är en klassisk metod från icke-demokratier att sätta konstnärer i fängelse: som bekant är tyranniets utövare sällan utrustade med okänsliga tår. Lättkränkta makthavare ägnar sig också gärna åt godtycklig bestraffning, där myggor kan silas och kameler kan sväljas, där de nyckfulla straffen är en del av terrorn. ICORN ägnar sig uteslutande åt författare som arbetar i fredlig anda, som inte anstiftar aggression med sina verk.

Det ligger något ödmjukt i att vägra tjänstgöra i ett ovärdigt samhälle, att på riktigt utmana och ta ställning för det som skapar stolthet.

Det finns många historier om mod, ett begrepp som ständigt behöver revideras, utifrån tidernas skiftande ideal. För hundratalet år sedan var modet reserverat soldaten i uniform, medan vår tids mer nyanserade term nog också menar att exempelvis den nittonårige student som hejdade stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Peking sommaren 1989 utförde en modig handling. Att aktivt och med ord eller bild motverka ett förtryckande samhälle måste också definieras som mod, inte minst när vi tänker på de möjliga konsekvenserna.

Författare berättar historier, berikar vår privata lilla ombonade och instängda värld, och då är det viktigt att vi tillvaratar alla tillfällen att göra världen så stor som möjligt. Homeros epos Odysséen är ett formande verk för vår västerländska litteratur, men om det är något som de senaste hundra åren har lärt oss är det att litteraturen är global, att det inte räcker med den västerländska litteraturhistorien. Numera kan vi med viss självklarhet läsa afrikanska, asiatiska, sydamerikanska författare.

Världen är allt mer globaliserad och polycentrisk, där vår själviska uppfattning om ”centrum” utmanas. Därmed blir vi också allt mer beroende av omvärlden själva, att vi inte längre kan peka ut något ”vi” och ”dom”, när själva begreppet tillhörighet har blivit så flytande och obestämt. Den moderna författaren är till sin natur nomad, och vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter tala om nationell identitet som ett tillstånd, och inte som en tillfällig vistelseort.

Det är förnämligt att Jönköping förstår hur viktigt det är att förena känslor med intellekt, i beslutet att bli värdstad åt en förföljd författare, men i förlängningen också en förföljd människa, en av världens allt för många flyktingar.

Därmed agerar staden i samma anda som några vackra ord från den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag, dåvarande Österrike-Ungern, död i Schweiz efter att ha flackat runt i Europa, bland annat en vistelse i Skåne: ”Det är vår skyldighet att ta emot vår tillvaro med så vida hjärtan som möjligt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/6 2013)