Misery Lit. Om suget efter brutala och självutlämnande berättelser, Annette Årheim

Något som gjorde mig beklämd och lite upprörd när jag gjorde lärarpraktik på Mimerskolan i Umeå var att så många av eleverna hade som högsta prioritet att läsa böcker med verklighetsbakgrund, BOATS-böcker, som de heter nuförtiden. Verkligheten, vad fan?

Annette Årheim har länge forskat kring de här böckerna, som ibland kallas ”feel bad”-litteratur och ibland ”eländeslitteratur” (det ord jag nog själv använt oftast), och har fastnat för begreppet som fått ge titeln till boken Misery Lit (BTJ), och är en kortversion av hennes avhandlingsarbete från 2007. Men varför då nödvändigtvis bevara en engelsk glosa? Liksom i fallet Chic Lit saknas en bra svensk motsvarighet: beror det på att vi svenska är så avvaktande och försiktiga att vi tror att det är lönlöst att komma på något eget, att vi förutsätter att flugan ska vara kortvarig. I sin nuvarande form har väl Misery Lit verkat sedan 80-talets Inte utan min dotter, följt av 90-talets Gömda och Pojken som kallades Det – de två sistnämnda analyseras utförligt i den här boken.

Alltså böcker som förutsätter en stenhård identifikationspakt med berättarrösten, där trovärdighetsfaktorn trubbas av. Varför man är så ohälsosamt intresserade av sanningen borde Årheim ha fördjupat sig mer i: kan det rentav ha att göra med den föråldriga 1800-talsuppfattningen om litteraturens nyttoaspekt? Det måste ju rent objektivt vara nyttigare att läsa sanna skildringar än fiktion?

Men är man en kritisk läsare – Årheim är det definitivt – då måste sanningsbegreppet problematiseras, i synnerhet i dessa självbiografiska böcker. Deras attraktionskraft på i synnerhet unga människor måste ha att göra med att de visar en polariserad värld, där de onda är rejält onda och de goda rekorderligt goda, utan risk för bryderier och svåra ställningstaganden.

En kritisk läsning är särskilt nödvändig när man tar sig an dessa böcker, visar Årheim: läsaren ska minst av allt vara en lydig hund, utan hellre konstra, bråka, ifrågasätta. I skolan är dessa böcker oerhört populära, enligt Årheim – men det förutsätter att lärare är fortbildade i ämnet.

Varför är då (unga) läsare så intresserade av eländet? Tja, Årheim har fyra alternativ, presenterade redan 1997 av forskarkollegan Sten Furhammar, och de är väl tänkbara: förströelse, jämförelse med egna erfarenheter, kunskapssökande, samt en terapeutisk funktion – tröst, med ett ord, som lika gärna kunde ha varit katharsis. För nog är det något sådant också: en befrielseakt.

Varför är jag själv så ointresserad? Jag minns att jag läste Pojken som kallades Det, och bara tyckte att den kändes så utstuderat spekulativ och överdriven, närmast parodisk i sina försök att vädja till läsarens medkänsla. Att det finns bättre exempel på böcker som ändå genremässigt kan sägas uppfylla kriterierna, det visar Årheim i sista kapitlet, även om hon gärna kunde ha utökat med Sofia Rapp Johanssons helt lysande Silverfisken – en bok som har förutsättningar att förbli läst långt efter att gelikarna begravts under tidens opartiska gravlock.