Trettio år gammal
debuterade skotten Iain Banks med romanen Getingfabriken, en
mardrömsskildring kring den unge pojken Franks kaotiska tillvaro med
djurplågeri och poänglösa fyllor med dvärgkompisen Jamie. Modernista ger ut den på nytt nu, med Roland Adlerberths översättning.
Det här
var 1984, och 80-talet var verkligen ruffigt och hårt på de
engelska öarna, som då styrdes av diktatorn Thatcher. Men Banks muntrar
upp sin historia med rejäla doser humor: ömsom av det svart
galghumoristiska, ömsom av den typ av förtvivlan som tvingar fram
det konstnärliga uttrycket, det som på irländska brukar betecknas
som ”when you're in the last ditch, there's nothing you can do but
sing”. Eländet är riktigt eländigt för Frank. Som nioåring har
han gjort sig skyldig till tre mord på andra barn, men nu som snart
sjuttonåring ägnar han sig mest åt sin getingfabrik, spela
arkadspel, samt vänta på att den äldre brodern ska ansluta efter
att ha rymt från mentalsjukhuset. Frank lever tillsammans med
pappan, specialist på att mäta avstånd och fjärtars betydelse för
personligheten.
Ja, Banks tar i så
han spricker, och överdrifterna tar udden av realismen, mildrar det
hemska. Därför blir omslagets diverse omdömen om det här som en
”läskig” och ”ondskefull” bok lätt löjeväckande. Nog för
att den väckte debatt när den kom ut för snart trettio år sedan,
men det gjorde ju även Teratologens debut åtta år senare. Även
den en rolig och hemsk skildring av livet på landsbygden, och efter
att ha läst den är det förstås lite svårt att bli förfärad
längre.
Banks Frank bor på
en ö, något man likt John-Henri Holmberg i efterordet kan ta fasta
på, då författaren även gjort sig känd som S/F-författare:
kanske Frank ska liknas vid en utomjording?
Som litterär
karaktär är han knepig. Han ska uppfattas som psykopat, som
känslolös, men samtidigt är han lite för färgad av Banks egna
preferenser, som att han lyssnar på Wagner och John Peels
radioprogram, att pappan ger honom just Günther Grass bok
Blecktrumman i present. Den här typen av referenser säger
mer om författaren, och han kunde ha hållit igen lite när han gör
Frank en smula för trevlig, en smula för charmig, en smula för
full av självinsikt och förmåga att se sig själv utifrån. Det är
ju ett ständigt problem med jagberättelsen, att personens röst
ibland ger vika och släpper in för mycket av författarens röst.
Själva
händelseförloppet skildras ungefär som ett avsnitt av SvampBob
Fyrkant. Det är raskt skrivet, utan mycket till eftertanke åt de
groteska scenerierna. Banks stil är gapig, och bygger på att han
måste ta i mer och mer för att hålla läsarens intresse vid liv.
På slutet rentav med en nödlösning, som inbegriper en
familjehemlighet om könstillhörighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.