The Road to Middlemarch. My Life with George Eliot, Rebecca Mead, Granta

 

Det är lätt att känna motvilja inför saker som ”den stora amerikanska romanen”, en vrångbild som orsakat alldeles för många onödigt långa och tråkiga amerikanska romaner, i den inbilska tron att romanskrivandet är en tävling. När skönlitteraturen är motsatsen. Dessutom finns det redan en roman som är oöverträffad i sin förmåga att skildra människan och hennes plats i samhället. George Eliots Middlemarch.

 

Det finns två svenska översättningar: A.G. Enberg 1899 och Elsie och Håkan Tollet 1961. Den senare låg till grund för en nyutgåva på 90-talet, efter en BBC-dramatisering som väckte viss uppmärksamhet, även i Sverige. Annars är det här en roman och en författare som inte riktigt fått genomslag här, trots att hon är den enda brittiska författaren som förtjänar att nämnas i samma mening som systrarna Brontë och Jane Austen. I morgon utkommer en ny efterlängtad svensk översättning av Hans Jacob Nilson.

 

Den som vill fördjupa sig i författarskapet kan leta upp ett ypperligt temanummer av tidskriften The Happy Reader från 2021, som lekfullt och snillrikt bjuder på många perspektiv på den roman som Virginia Woolf kallade en av få engelska romaner skrivna för vuxna människor. Tatjana Brandt har skrivit en lyskraftig essä om Eliot i sin senaste bok Läsa tankar. I fjol utkom Clara Carlisles fina biografi om författaren, The Marriage Question. Och som om inte detta vore nog finns också Rebecca Meads tio år gamla bok om sin besatthet av denna roman: The Road to Middlemarch. My Life with George Eliot.

 

Mead växte själv upp i en kuststad där tiden stått still i århundraden, nära den arketypiska landsbygd som Eliot skildrar i Middlemarch. Den fiktiva staden ges genom sitt generiska förled ”Middle-” kraft att agera som ett gångjärn mot dess vanlighet. Hon läste romanen först som sjuttonåring, triggad av sina möten med en pensionerad lärare i engelsk litteratur. De turades om att läsa klassiker tillsammans. Sedan har hon läst den vart femte år, och nått slutsatsen som når alla som läser om böcker: det är inte längre du som läser boken – det är boken som läser dig.

 

Varför ska vi läsa den här långa romanen när vi kan läsa kvickt nedskrivna spark notes eller kylskåpsmagneter i stället? Mer eller mindre tecknar Mead ett underförstått läsmanifest: ”Books gave us a way to shape ourselves – to form our thoughts and to signal to each other who we were and who we wanted to be.” Det är en hållning som påminner om sådant Harold Bloom brukade säga, och det förvånar inte att han är en av de auktoriteter som har hyllat Meads bok. Han är förstås också ett fan av Middlemarch. Men jag skulle vilja sträcka mig så långt till att säga att du behöver inte gilla Middlemarch. Du behöver inte heller ens gilla att läsa; det räcker med att du är intresserad av människor för att du ska uppskatta Meads bok.

 

För det är skrivet i en hybridform mellan självbiografi, biografi över Eliot (mycket läsvärd med flera banbrytande insikter), samt närläsningar av Middlemarch. Meads nyfikenhet och hängivenhet är smittande. Boken är skriven i åtta kapitel som kronologiskt följer händelseförloppet i romanens åtta delar. Mead argumenterar för en läsning som bestrider klichén om verklighetsflykt: hennes uppfattning är att vi i stället för att tala om att förlora sig i en bok kan boken bli ett ställe där vi upptäcker oss själva, eftersom böcker har en sällsam förmåga att förstå oss lika bra som – eller bättre än – vi förstår oss själva.

 

Hennes läsning av Middlemarch är klargörande på många plan. Den börjar i komedins form, ungefär som de romaner av Jane Austen Eliot läste strax innan hon påbörjade sin mest ambitiösa roman. Men Eliots roman är mer melankolisk. Mead kallar henne ”the great artist of disappointment.” Det komiska består i Causabons ocharmiga frieri till Dorothea Brooke. Hon är något av en huvudperson i den krets av människor som befolkar provinsstaden. Andra är maken, träbocken Causabon, den välvilliga doktorn Lydgate som gifter sig med våpet Rosamond, den intelligenta Mary Garth, samt den enigmatiske bohemen Will Ladislaw (”I have a hyperbolic tongue: it catches fire as it goes”).

 

När George Eliot (riktigt namn: Mary Ann Lewes) var sju år gammal läste hon Walter Scotts romaner. Hon var så vetgirig att hon grät när skolan stängde under lovperioderna. Hennes vän T. H. Huxley myntade begreppet agnostiker, något som passar för att beskriva Eliots hållning, även om hon fortsatte att gå i kyrkan för att i någon mån blidka fadern. I den så kallade medelåldern träffade hon författaren George Lewes. De kunde inte gifta sig med varandra, då han inte var lagligt skild från sin hustru, men de levde ihop i 24 år i ett okonventionellt intellektuellt och kärleksfullt förhållande som väckte allmän skandal i det viktorianska England.

 

George Eliot var en celebritet, vars romaner inte bara fick enorma honorar utan också nådde en stor läsekrets. Henry James anmärkte på hennes utseende i en berömd anteckning: ”She is magnificiently ugly – deliciously hideous”. Det fanns ändå något hos henne som fick honom att tillägga – något som mer sällan citeras – att hon trots sin fulhet gjorde honom smått förälskad, i ”this great horse-faced bluestocking”. Även hans syster Alice hånade Eliot för att hon i sina dagböcker mest var upptagen med att notera all sin migrän och tandvärk. Mead menar att smärtan är en ovillkorlig del av författarskapet. Hon gör inte själv jämförelsen, men det finns en parallell hos Simone Weil, vars skrivande är en återspegling av de fysiska krämporna, utan att det behöver reduceras till sjukdomsjournaler.

 

Men ärligt, ful eller inte, är det inte dags att begrava den tröttsamma fixeringen vid hur George Eliot såg ut? Jane Birkin klädde sig gärna i manskläder av den enkla anledningen att hur djävlig hon än kände att hon såg ut var hon ändå snyggare än alla män, och det är förstås nästan en universell sanning. För hur snygga är män egentligen? Inte så värst.

 

I sin roman använder Eliot tricket att låta författaren tilltala läsaren, en konvention som känns igen från andra 1800-talsförfattare, som Charlotte Brontë och Carl Jonas Love Almquist. Men det störde av någon anledning Leslie Stephen, som fann det nödvändigt att anmärka på att en så skicklig författare som Eliot, som han ansåg – med en formulering som förebådade vad hans dotter Virginia skulle yttra 38 år senare – vara en författare för ”grown-up people”, att hon därmed bröt fiktionens kontrakt med läsaren. Ett annat estetiskt val Eliot gör är att vara försiktig med att beskriva sin fiktiva stad: det är inte som att läsa James Joyce, Virginia Woolf eller Hjalmar Söderberg, där du enkelt kan se Dublin, London och Stockholm framför dig med hjälp av gatunamn, områden, ställen och begivenheter. Hon gjorde andra estetiska val.

 

I Meads bok finns det gott om exempel varför Middlemarch är just en roman för vuxna. Själva huvudargumentet är att hon tar moraliska frågor på allvar. Hon skildrar också äktenskap som kan vara antingen frigörande eller själsdödande. Causabons äktenskap med Dorothea är ett varnande exempel. Det sägs vara oklokt att läsa skönlitteratur för att identifiera sig – senast illustrerat i Håkan Lindgrens kloka essä om autofiktion – men ändå vore det ett underbetyg åt Eliots dådkraft som författare om det inte gick att känna igen sig själv hos några av hennes karaktärer. En sådan var Dorothea länge för Mead, hon som var en ung osäker och tvivlande idealist och som kvästes av konventioner. Men kan det inte också vara tvärtom? Vad hindrar till exempel mig från att känna igen mig mest i Dorothea: ”What is to say that a middle-aged man, given the free space for imaginative sympathy that a great work of literature provides, might not identify with a naïve young woman within its pages?”

 

En bärande idé hos Mead är också att den som är medelålders inte alls behöver vara mer erfaren i frågor som rör känslolivet och kärleksfrågor. Bevismaterialet är Causabon, han som alltid stått som nidbild för den torra akademiske pedanten (onekligen hämtade Ibsen härifrån inspiration till sitt porträtt av tönten Tesman i Hedda Gabler). Med tiden har Mead börjat se Causabon i mer försonande ljus, att hans felsteg och farhågor inte längre blir entydigt teoretiska för henne. Det saknades inte kandidater i Eliots vänkrets, men när hon fick frågan vem hon baserat Causabon på svarade hon glatt: ”Mig själv!”  

 

Det finns givande kopplingar mellan Eliots biografi och romaninnehållet, även om Mead är försiktig med att dra förenklade slutsatser. Så kan slarvern Ladislaw påminna om ett av Eliots bonusbarn, men han har också drag av mannen hon levde tillsammans med, hennes George. Ladislaw citerar till exempel poeten Shelley, och när George Lewes var i tjugoårsåldern hade han planer på att skriva hans biografi (men fick nobben av änkan Mary Shelley, som möjligen var påverkad av det embargo som Shelleys far hade utfärdat mot henne som förbjöd en biografi över den vanartade sonen).

 

Ladislaw står också för vad som med kritikern David Trotters ord kallas den viktorianska romanens enda nedskrivna erektion, när han i kapitel 54 (ja, det är en lång roman) har ett samtal med Dorothea, nybliven änka:

 

Will burst out passionately, rising, with his hat still in his hand, and walking away to a marble table, where he suddenly turned and leaned his back against it. The blood had mounted to his face and neck, and he looked almost angry.

 

Rebecca Mead har skrivit sin bok med lika stor del kärlek som kunskap, utan att låta någondera få övertaget. Med andra ord: kärleken behöver inte vara blind. Det har resulterat i en helt strålande bok, som du inte får missa om du den här gången tar chansen att läsa den nya svenska översättningen av Middlemarch. Det är svårt att inte känna sig delaktig i den besatthet som Mead förmedlar. Jag minns mycket från mina universitetsstudier med glädje, men en av höjdpunkterna var när jag våren 1994 – för trettio år sedan, inser jag nu – fick chansen att läsa Middlemarch i Engelska B-kursen. Det var livsavgörande.