Ditlevsen. En biografi, Jens Andersen, översättning Michael Larsson, Natur & Kultur

 

”Diva Thotlevsen”. Så kallades hon ofta i Danmark, skandalförfattaren Tove Ditlevsen (1917-1976), som under sin korta levnad publicerade sig som poet, romanförfattare, novellist, krönikör, aforismsamlare. En fantombild över hennes liv och skrift blir till förvirring likt den åtta år yngre svenska kollegan Kerstin Thorvalls: usel på det privata, men lysande på det litterära. För ett par år sedan upplevde världen en häpnadsväckande renässans för denna egenartade författare tack vare exponeringen av Köpenhamnstrilogin (Gift, Barndom och Ungdom). Likt folk i allmänhet blev jag golvad av hur bra hon var.

 

Om denna Diva skrev Jens Andersen en bok 1997. Tjugofem år senare skrev han en ny biografi, kort och gott kallad Ditlevsen, och den har nu översatts till svenska. Två saker kan genast sägas om den: för det första att det nog är en bra idé att skriva om sin bok när det har gått tillräckligt lång tid. Gudarna ska veta att i drömmen har jag skrivit om min biografi om Virginia Woolf, med avsevärt bättre resultat den här gången. För det andra att en biografi visserligen kan svälla upp mot det 800-sidiga formatet – fråga Johan Svedjedal, Anna Karin Palm, Jesper Högström – men att det också finns en god poäng i att hålla den föredömligt kort, inom 200-sidorsmarginalen.

 

Med andra ord: det här är en rappt skriven, koncis biografi som inte behöver upprepa alla gånger privatpersonen Ditlevsen misskött sig (i likhet med Gunnar Ekelöf, känd från Högströms biografi från i fjol: det sker många gånger). Andersen skriver fint om Ditlevsens många böcker – i synnerhet poesin gör han god reklam för – och väcker ens lust att ta del av mer av hennes författarskap (lyckligtvis ser Natur & Kultur till att 60-talsromanen Ansiktena nu översätts för första gången till svenska).

 

Förr talade man om vissa konstnärstyper som ”sammansatta”. Kanske det är paradoxerna som höll Ditlevsen samman, hon som gav så många relationsråd i tidningarnas spalter, samtidigt som hennes egna äktenskap sällan hade lyckosam utgång. Hon levde ett trassligt liv som hon skrev självutlämnande böcker om. Kritikerna behandlade henne länge avståndstagande svalt eller ovarsamt avfärdande. Hon nådde en stor läsekrets i stället.

 

Som ung sökte hon bekräftelse hos äldre män i de kulturella kretsarna (gissa om hon fick den). Äktenskapen hon ingick verkade mer än något annat ha handlat om att skapa kontaktnät åt den ambitiösa, men samtidigt vildsinta författaren, som debuterade strax efter att hon fyllt tjugo med diktsamlingen Pigesind. Då var hon gift med redaktören för litteraturtidskriften Vild Hvede, som hon öste in dikter till. Det var en plantskola som hette duga. Äktenskap höll ett och ett halvt år. Tio år senare var hon gift för fjärde gången, då med Victor Andreasen, och det höll i drygt tjugo stormiga bråkiga år.

 

Två gånger citerar Jens Andersen i sin biografi Ditlevsens cyniska summering: ”Kärlekens rätt är alltid rätten att göra andra illa.” Conor Oberst skulle relativt tidigt i sin emo-karriär som sångare i Bright Eyes nå en liknande slutsats: ”Love’s an excuse to get hurt, and to hurt.” Varför är det så? Kärleken är en så stark kraft: den kan inte rå för att den sårar, och om den behandlade oss mer ömsint vore det inte mycket bevänt med den.

 

I tredje äktenskapet förser mannen, en forskare i biokemi, henne med smärtstillande droger, som hon blir beroende av (du har väl läst Gift?). Det är smärtsamt att läsa om denna verklighet efter att ha läst fiktionen så nyligen. Men det som – förmodligen – räddade Ditlevsen var hennes avväpnande humor. Hon dolde inte sina sämsta sidor, och hon var inte rädd för vad ”andra” ska tycka.

 

Bland annat därför går det nu att se henne som en feministisk föregångare, helt enkelt för att hon talar till oss som lever nu. Det hon gjorde var viktigt – det var modigt – och det var framåtsyftande. I en uppkäftigt charmigt skriven nekrolog författad fyra år innan hon skulle begå självmord för ”Nordens största diktarinna, efter Elsa Gress”. Elsa Gress? undrar vi, och kan inte undvika att tänka att det var menat att såra.

 

Ditlevsen ljög under hela sitt liv om sitt födelseår, något som ställde till med problem då hon antogs fira jämnt, och det alltid inföll året efter den egentliga bemärkelsedagen. I mitt danska ex av den tidiga romanen Barndommens gade står det till exempel att hon är född 1918. Sådant går det att le åt, men också tänka att det är fåfängans pris för att vi lever i så ytliga tider. Att hon fortfarande är en aktuell författare understryks också av hur vårdslöst hon behandlade sina egna erfarenheter, att ingenting hölls heligt eller blev föremål för någon censur: ”Att skriva är att lämna ut sig själv, annars är det inte konst. Man kan kamouflera sig men i slutändan är det alltid sig själv man skriver om.”

 

Poängen ligger i det konstnärliga utförandet. Det är egentligen ointressant i hur stor grad böckerna är självbiografiska (75%? verkligen?) – det enda som räknas är den konstnärliga kvaliteten, det som kallades verkshöjd, på den tiden man inte blev rullad i tjära och fjädrar för att man sa att det fanns något som heter kvalitet.

 

En av poängerna med Andersens biografi blir just knappheten, att han inte känner sig kallad att återge exakt alla anekdoter. En kan ana att det finns veritabla guldgruvor av sådana skandalartade scener – en sådan kan räcka, som när hon på en förlagsfest ordnad av Gyldendal ropar över hela gården: ”Där står ju Jens Kistrup, den ende litteraturkritikern i Danmark som jag inte har knullat!” Eftersom det har skett ett urval framstår Tove Ditlevsen i ett starkare ljus, mer fokuserat, med förstärkta konturer. Han är också bra på att återge fattigdomen kring hennes uppväxt i Vesterbro.

 

Om det finns något negativt att säga om Andersens bok handlar det väl om att han inte ger oss så många nycklar till en förståelse av Ditlevsen som författare. Å andra sidan finns alla svaren i hennes böcker. Det är böcker som ofta tillkom i svåra perioder, där misären härskade med depressionerna och ångesten som lakejer. Hon sökte i sitt skapande frivilligt upp kaos, för det var ur den positionen hon kunde skriva. Ändå var hon på väg att tystna i mitten av 60-talet, då hon återföll i ett blandmissbruk. Därefter publicerade hon den Köpenhamnstrilogi som gett henne världsrykte så här snart 50 år efter att hon dött.

 

Jag är till största del glad att Jens Andersen skrev en ny bok om Ditlevsen, en bok som fungerar som en fin introduktion till de böcker som befinner sig bortom den omtalade och mycket lästa Köpenhamnstrilogin. Det sägs att en bra bok bör läsas minst två gånger, och nu kan väl detsamma gälla också att en bra bok bör skrivas om minst två gånger.