Ansiktena, Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist, Natur & Kultur

 

I dikten ”Munnarna” redogör Karin Boye för intrycken av ett antal personer på tåget ut till förorterna, en otäckt precis redogörelse för det gemensamma i människornas ångest, oavsett om det är mödrarna, den älskande, den fromme, eller den lycklige. Boye pekar ut en ny mer livskraftig riktning:

 

en värld där munnar får vara blommor

och andas som blommor

sin livsanda

och flöda som blommor

av djupa skänker

och stå som blommor

lyckligt öppna

 

I danska Tove Ditlevsens roman Ansiktena från 1968 men först nu översatt till svenska, återvänder bilden av människans yttre som medium för ångesten. Det är huvudpersonen Lise Mundus som redan i bokens upptakt undviker att röra sig i staden, skrämd av allas ansikten. Hon är barnboksförfattare som rönt viss framgång med pusseldeckaren Lockaren, är gift med en man som ligger med hushållerskan och eventuellt Lises dotter från ett tidigare äktenskap.

 

Den yttre handlingen är att fyrtioåriga Lise hamnar i en psykos, med röster och hallucinationer, trängd av oförmågan att skriva och oförmågan att fungera i sitt äktenskap. Tidigt etableras bilden av henne som osjälvständig, som gjort sig beroende av olika män och oförmögen att lita på sina egna instinkter. Hon blir inlagd på mentalsjukhus och där utspelar sig större delen av romanen, där vi som läser också blir inlåsta i hennes förryckta huvud där allt förvrängs. Men så lever hon också i en förvrängd tid.

 

Hon förvränger också en av Ditlevsens egna dikter, den som inleder debuten som poet, Pigesind från 1939: Der brænder et lys i natten, / det brænder alene for mig”, som i romanen uttalas av Lises man: ”Det brinner ett ljus i natten […] det brinner bara för dig”. Det finns uttalade paralleller till Ditlevsens egen biografi. Romanen tillkom också efter en period på några år då hon inte skrev några böcker, men strax där innan utkom ju Barndom och Ungdom, de två första delarna i den så kallade Köpenhamnstrilogin.

 

Tack vare samtida medielogik har de tre böckerna i trilogin gett Ditlevsen en internationell karriär, nästan femtio år efter att hon tog sitt liv 1976. De många läsarna kanske undrar hur Ansiktena står sig jämfört med dem? Den står sig ypperligt, och är minst lika bra. Jag läser denna korta och förtätade roman som balanserar bittert mellan förslutande ångest och frigörande humor lika skickligt som Sylvia Plath i Glaskupan.

 

Det är en roman som lever högt på Ditlevsens förmåga att med skarpa detaljer teckna sina personporträtt och med liknelser som aldrig blir sökta. Lise när hon ser sig själv: ”Ansiktet i spegeln föreföll henne trött och slitet som en gammal handske.” Om det ”sunda förnuftet”, som hon griper efter ”på samma sätt som över ett konstgjort språk med mycket få, onyanserade glosor som bara kan användas för utväxling av betraktelser om vädret, middagsmaten eller tågtiderna.” Namnet på läkaren tar Lise emot så här: ”Hans namn väckte hela hennes rädsla likt en nålspets mot ett nyläkt sår.”

 

Normalitet och avvikelse hanteras lika varsamt av Ditlevsen. Det vore lätt för läsaren att ställa diagnosen paranoid på Lise, allt eftersom hennes vanföreställningar förtydligas och manifesteras med skräckinjagande skärpa. Hon fightas mot självföraktet, och som alla vet är det en stark motståndare. Ditlevsens skrivande är filmiskt, med scener som avlöser varandra med stark visuell skärpa.

 

Till det självbiografiska hör ett resonemang om berömmelsens pris, något Ditlevsen liksom Lise fick erfara genom sina populära böcker. Men, som Jens Andersen påpekar i biografin Ditlevsen som också utkommer på svenska i dag, är valet av författarnamnet Mundus betecknande: det var hennes mammas flicknamn. Förra året utkom Lise Munk Thygesens biografi Tove Ditlevsen var min mormor, som avslöjar att Thygesens mamma Helle i fyra års tid utsattes för övergrepp av sin styvpappa, Ditlevsens man. Allt verkar komprometterande nog ha skett med Ditlevsens tysta samtycke.

 

Andersen återger att Ditlevsen vid utgivningen av romanen sa ”att en psykotisk patient inte är en person som har mist förståndet utan någon som inte har något annat i behåll än sitt förstånd, och därmed också en självinsikt som i vissa fall kan kanaliseras.” Hur var det Yori sa i Joseph Hellers roman Moment 22? ”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig.”

 

På det tidiga 60-talet utkom ju, förutom Plaths autofiktiva roman, samma år också Ken Keseys Gökboet (filmatiserad på 70-talet med viss framgång). Två år senare kom Joanne Greenbergs Ingen dans på rosor om en ung kvinna som fick den dåtida diagnosen schizofreni. Hos dessa finns den tydliga kritiken mot institutionerna som Michel Foucualt senare skulle teoretisera.

 

Det här är en suverän roman, en tour de force av en författare på höjden av sin begåvning. Den som söker efter en litteratur som sätter något på spel har åtskilligt att hämta här. Inom skandinavisk litteratur har jag svårt att tänka mig bättre romaner än de jag läst av Ditlevsen, om jag inte får nämna Birgitta Trotzig eller Mare Kandre. Möjligen finns något av den konsekventa jakten efter ärlighet som Ditlevsen eftersträvar också hos Stig Dagerman.