Öst och väst, Essä Nr 15-16, 2022

 

En kan tro att tiden stått stilla. Tidskriften Essä lanserades 2017 av Emi-Simone Zawall. Utgivningen har nått fram till ett dubbelnummer 15-16, och trots att det är helt nyutgivet står året kvar vid 2022. Då kan det vara en händelse som ser ut som en tanke att numret handlar om krig: som bekant var ju våren 2022 inledningen på (det vill säga fortsättningen av) Putins krig mot Ukraina. Och ännu mer passande att det handlar om det krig där Karl XII förlorade mot ryssarna vid Poltava.

 

”Öst och väst” handlar om Karl XII och närmare bestämt Gustaf Cederströms målning av denne krigskung. Nej, inte den mer bekanta ”Karl XII:s likfärd”, utan den något senare tillkomna ”Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709”. Mazepa var kosack och ukrainsk hetman (överbefälhavare), och därmed fogas de olika tidsepokerna samman: krigets 1700-tal, konstens 1800-tal, och – ack! – krigets 2000-tal.

 

Sju olika skribenter tar sig an ämnet. Med hjälp av konstvetaren Charlotta Krispinsson får vi Cederströms cv, och översättaren Staffan Vahlquist hjälper oss förstå mer om Mazepa, och ekonomihistorikern Janken Myrdal berättar om det dåtida lantbruket och stäppen, medan nationalekonomen Jesper Roine spekulerar om Rysslands ekonomiska framtid, och författaren Michel Ekman ger finskt perspektiv på rysskräcken, och poeten Marie Silkeberg gör det hon ska (skriver bra dikt om blyet), samt att författaren Peter Handberg släktforskar och hittar sin släkts koppling till Ukraina.

 

Konstnären Cederström skulle långt senare åka till det fascistiska Italien och träffa sin idol Mussolini (dåligt omdöme är inte unikt för en del samtida konstutövare). Krispinsson visar hur Cederström gång på gång återvänder till Karl XII som motiv, och hur målningen från Poltava provocerar i fel bemärkelse, genom att bortse från effekterna av slakten på de svenska soldaterna. Att kungen sitter på marken, sårad, ges vidare kontext när man får veta att han i själva verket ådragit sig en skottskada i foten ett par veckor innan striden.

 

Vahlquist kallar tavlan kitsch, men medger att den är effektiv som berättelse. Mazepa är han som bakom kungens rygg pekar mot floden Dnepr, som kungen ska använda som reträttväg mot det Osmanska riket. Cederströms källa var antagligen Voltaires biografi Carl XII:s historia från 1731. Men också Lord Byron hade skrivit den episka dikten ”Mazeppa”, som skildrar kosackens timlånga muntliga redogörelse för kungen. Byron har inte höga tankar om honom, som visas av diktens slutrader. Kungen visar sig ha sovit under hela berättelsen:

 

Vår hetman kastade sig neder

Inunder eken lövklädd,

Där han av löv gjort sig en bädd,

Vad ej var ovant för hans leder;

Ty gubben var en björn till karl,

Som tog sin blund lik mycket var.

Och skulle någon undra sedan,

Att Karl ej ens gav tack till svar,

För honom det begripligt var –

Ty kungen sov en timme  redan.

 

Gemensamt för samtliga bidragsgivare i Essä – och det här har varit standard sedan starten – är hur ambitiöst och noggrant skribenterna har arbetat. Därför är det förstås tråkigt att Vahlquist inte bemödat sig om att leta fram C.V.A. Strandbergs gamla översättning av ”Mazeppa”, utan citerar Byron i original.

 

I Roines text om ekonomin frågar han sig om Ryssland kan klara sig förbi västs sanktioner. Han påpekar att nästan 45 % av den ryska exporten är bunden till oljan. Deras BNP var beroende av de rådande oljepriserna i väst. Eftersom de ryska miljardärerna investerar utomlands blir Ryssland i förlängningen både ett rikt och ett fattigt land. Med andra ord: de har nästan outsinliga finansiella förutsättningar, det är bara det att de inte använder dem för att bygga upp sitt eget samhälle. Det här har de gemensamt med Kina, så Roines uppfattning är att Sverige, Norge och USA fortsätter att vara rikare än Ryssland. Så deras rika naturresurser kommer inte att hjälpa befolkningen.