Pigesind/Kvindesind, Tove Ditlevsen, Gyldendal

Efter den internationella framgången för Tove Ditlevsens självbiografiska Köpenhamnstrilogi (Barndom, Ungdom, Gift) vore det önskvärt att Sverige också fick upp ögonen för hennes lyrik. Det är två böcker som gjort mest bestående intryck: debuten Pigesind från när hon var strax över 20 och den något senare Kvindesind. Dessa verk är skamligt nog inte översatta till svenska, trots att de då och då återutges i samlingsvolym i hemlandet Danmark. Lika skamligt är det att det krävdes en anglosaxisk revival för att Sverige skulle börja bry sig om henne igen. Vi är dåliga på att vårda vårt gemensamma skandinaviska kulturarv.  

 

Från 1939 är då debuten Pigesind medan Kvindesind är från 1955, och vid en hastig jämförelse skulle man lätt förledas tro att den senare boken presenterar ett mer luttrat temperament, att ungdomens naiva drömmar slagits sönder av bister erfarenhet. Eh, skulle inte tro det. En av anledningarna att det är – för att använda en eufemism – skitdåligt att vi inte har svenska översättningar av debuten är att hon i sina självbiografiska böcker (som finns i snygga utgåvor på Natur & Kultur från 2019 och 2021) så ofta refererar till sitt skrivande, där alltså denna poesidebut ingår.

 

Så nä, inbilla dig inte att det är en flicksnärta som skrivit Pigesind: den är skriven av en mogen färdig författare. Hennes dikter är relevanta, och om något utspelar de sig mellan polerna besinning och förlösning, mellan det aningslösa och det medvetna. Unga är lika fixerade vid tid som gamla inte är det; så kan Ditlevsens tidiga dikter läsas som vore de skrivna i samverkan med Michael Strunge, på en poetik som dikterats av ”livets hastighet”.

 

Så kan fem strofer ångest avslutas så här slagkraftigt och precist:

 

Måske blev der givet mig evner og kræfter

til mere end jeg kan bære,

så rodløs, så angst of fortvivlet som jeg,

kan kun de dødsdømte være.

Kunne jeg ønske i denne stund,

jeg ønsked mig fri for den gave,

for skal det koste mit liv og forstand,

vil jeg ikke være dens slave.

 

Jeg vågned i natten og tændte lys,

fordi noget ondt har sat sig

fast ved mit hjere og vokser dèr,

til alt smukt og godt har forladt mig.

Jeg ville så gerne sove trygt

med min hånd mod det kølige lagen,

hvorfor tvinges jeg ind i så dyb en nat,

når jeg elsker lyset og dagen?

 

Ditlevsen är ganska suverän på att balansera självömkan med inre styrka, förmågan att helt enkelt uthärda de obehag livet förser oss med: ”Din lidelse kan aldrig blive større, / end den kan rummes i dit eget bryst”, som hon skriver i en annan av dikterna från debuten. Det handlar om att upptäcka sin potential och att göra mesta möjliga av sina resurser. Hon skriver om att vara ung och narcissistisk men styra sin självupptagenhet mot en utblick riktad till en yttre värld.

 

Det här är dikter som visar vad konst ska uträtta: koppla ihop saker, erfarenheter, tankar och idéer. I en ny propagandafilm från SD talar de om sin kultursatsning anno 2022: ”Sverigedemokraterna vill också satsa på kulturen men vi prioriterar sånt som vanligt folk faktiskt vill se. Förra helgen var det traktorpulling i Tibro med 2500 åskådare”. Säkert lockande att se traktorer kopplas ihop och dra varandra i lera, men vuxna människor borde kräva mer av tillvaron.

 

Det kan göra en deprimerad, att följa hur intresset för poesi sjunker och sjunker. Samtidigt är det inte konstigt, då det saknas incitament och exempel – en nyöversättning av de här två Ditlevsen-böckerna skulle nog få en och annan traktorentusiast att allvarligt fundera på att lämna barnstadiets motorfetisch och hitta annat som får sinnena att varva upp.

 

De erfarenheter Ditlevsen har tillskansat sig redan som ung är inget man önskar någon; det borde kräva ett längre livsförlopp att bli så bevandrad i livets omak. Hon skriver om sorgen, om våndan, om förlusterna, om drömmarna, om hjärtat, om oron, om stressen, om det som på vårt språk kallas ”den psykiska ohälsan”. Med andra ord: det var inte så annorlunda att vara ung på 30-talet. Men vad betyder det då att vara ”modern”?

 

Kanske bara det enkla att dikterna illustrerar en tidlös insikt: så här är det att leva! I de här dikterna växlar tonfallet mellan det smeksamma och det våldsamma, om allt som sätts i brand av känslosvallen. Dikterna handlar också om gränser, om att inte känna sig värd att bli älskad, om att respektera det som är skört och udda. Och så finns, på tal om utblicken, en berörande dikt om brodern som dör vid fjorton års ålder.

 

Dikterna håller sig till den bundna formen. Artisten Mathilde gjorde 1975 en LP med fjorton av dikterna från Pigesind, och Anne Linnet gjorde 1977 en LP med 11 av dikterna från Kvindesind. Åtminstone Linnets skiva är värd att leta upp. I denna bundna form uttrycker hon sina klarsynta analyser av relationer. Som ung vänder hon sig annars konsekvent mot det etablerade, men metriken ger idéerna behjälpligt stöd. Det är en efterhandskonstruktion att hävda att Kvindesind erbjuder en ”mognare” röst – det är mer rimligt att somliga av oss mognar tidigare än andra, vid cirka tretton års ålder, kanske.

 

Här får inga underskattningar råda, när du läser Ditlevsens dikter. Är hon mindre drömmande och mer härdad i sina senare dikter. Nä. Åtminstone är det inte hela sanningen att hävda något sådant. Perspektivet blir större. Gråten förblir dock densamma. Det som sker är att ens underlighet fördjupas, ens brist på kontakt med andra fixeras allt hårdare, det stora främmandeskapet. Ditlevsen sjunger om det som gör ondast av allt: att finna sig vara vid liv.

 

Det skulle inte heller förvåna mig om Kristina Sandberg lånade sin refräng från den avslutande delen av trilogin om hemmafrun Maj, Liv till varje pris, med funderingen om vad hon skulle hitta på till middag, från en av de längre avslutande dikterna i Kvindesind, som avslutas: ”det er så banalt, / den gamle historie. Hvad skal vi ha til middag?” Allra mest intryck gör en ännu längre dikt, ”De uniformerede”. Det är en lång pacifistisk dikt som förstås var präglad av sin tid när den skrevs 1948, men som detta hemska år fått ny aktualitet:

 

Kast dem bort,

de uniformerede ord,

krigens usynlige fortropper,

som bereder vort sind til at dø,

som man bedøver et dyr,

før man dræber det.

 

[…]

 

Mennesket alene er verden,

dens begyndelse og dens mening,

dens ulykke og dens godhed,

dens ondskab og dens smerte.

Mennesket kæmper ikke mod sin bror,

og ingen uniform kan fange os

i sit stivnde panser

den dag vi ser,

at det er mennesker som os selv vi hader,

som de hader os,

meningsløst,

og fordi de har det ondt.

 

Världen har äntligen gjorts mottaglig för de sanningar Tove Ditlevsen förmedlar. I tv-serien som bygger på Sally Rooneys roman Conversation With Friends läser den aspirerande författaren Frances Childhood, den första delen i trilogin. Ditlevsens författarskap är omfattande, och en inte oansenlig del finns redan översatt till svenska. Så länge de här två böckerna inte går att läsa på vårt språk är vår litteratur fattig.