Den argentinska författaren Samanta Schweblin har vi på svenska endast kunnat läsa i romanform, dels Räddningsavstånd och dels Kentukis. Hon har gett ut tre novellsamlingar, och merparten från de två första samlades på engelska som Mouthful of Birds häromåret. Sju tomma hus, som nu äntligen finns på svenska, utkom i original 2015 och fick i höstas National Book Award i USA som årets bästa översatta bok.
Schweblin är en fantastisk författare, och det borde räcka så. Jag kan egentligen inte säga annat än: bara läs detta! Det är fantasifullt, oroande, mystiskt, (mar)drömskt, udda, knäppt, farligt, skrämmande. Hon låter ett urspårat inre konfronteras med ett lika urspårat yttre.
Vad Schweblin gör så bra – så suveränt – är att hon skildrar en verklighet som har tappat sansen, som förvrängs mot något vagt obehagligt. Utan att verkligheten för ett ögonblick blir orealistisk eller onaturlig. Galenskapen blir ett alternativ bland andra, som förklaringsmodell till skeendet. Eftersom världen är så systematiserad och rationell fungerar hennes noveller som bistra påminnelser om att det vi tar för givet är skört och hotat av dunkla krafter – att det finns något starkare än förnuftet.
Då kombinerar Schweblin det kyligt beräknande med det febrigt vanvettiga. Det är en egenskap hon delar med Edgar Allan Poe, som behärskade denna balansgång till fullo – de två behärskar också novellformen till fullo, liksom jagperspektivets avgörande funktion för att skapa trovärdighet åt det som gränsar till det osannolika. En annan tänkbar parallell är Ray Bradbury, vars melankoli också färgar åtskilligt av den atmosfär Schweblin etablerar och som görs så distinkt att den borde bli ett eget adjektiv, likt det Kafka-artade eller filmens Lynch-stämning.
Schweblins tidigare novell ”Fjädrar i munnen” är ett bra exempel (Annakarin Thorburn, som också översatt den här novellsamlingen, översatte den till ett nummer av Ord & Bild redan 2009). En frånskild man tar hand om sin tonårsdotter som till hans fasa börjar äta levande fåglar. Novellen lämnar det öppet vem som lider mest, om det här pappan eller dottern, och gränsen mellan det verkliga och overkliga luckras upp. De situationer som uppstår är ofta av otillbörligt slag.
Så sker också i de här sju novellerna, där en är längre och sex stycke något kortare. Konstigast är kanske novellen där två nakna farföräldrar momentant kidnappar sina barnbarn medan föräldrarna – frånskilda de också – ältar vems fel det är och hur galna hans föräldrar är. Eller novellen om den åttaåriga tjejen vars lillasyster sväljer blekmedel och som tappar sina trosor medan föräldrarna kör till sjukhuset, och hon raggas upp av en eventuell pedofil. Den här novellen kunde läsas i Karavans nummer om förbjuden kärlek från 2016.
Men Schweblin stannar gärna vid antydningar, så som hon gör i de här två novellerna. Är det något sjukt på gång? Kanske – eller så finns det sjuka i läsarens blick, i våra förväntningar. I novellen om hon utan trosor kan det lika gärna vara så att mannen är en vänlig själ som skaffar ett par trosor till henne, eller att hon har tur som undkommer. Ofta kan Schweblins noveller läsas på minst två sätt. Vad är det för dunkla krafter som styr våra handlingar egentligen? Hur medvetna är vi, och hur autonoma?
Hon skildrar gärna relationer som är trasiga, människor som på olika sätt förlorat kontakten med verkligheten. Situationerna är absurda, och den spänning som uppstår är beroende av maximal inlevelse, eller bara att du följer Coleridges ofta upprepade fiktionskontrakt: ”that willing suspension of disbelief”. På eget håll återupprättar Schweblin en berättandets magi, och även om de förebilder som rutinmässigt kopplas till henne är latinamerikanska storheter – Adolfo Bioy Casares och Julio Cortázar till exempel – går det också att se henne som den felande länken mellan Selma Lagerlöf och Franz Kafka. Här finns Lagerlöfs tro på kärlekens transcendentala förmåga, men också Kafkas absurda skräckvisioner.
Fast mest av allt har Schweblin uppfunnit en ny slags humor, som avstår från att slå sig till ro med svarta chockeffekter. Det är en genuint oroväckande och olycksbådande humor som tar sig rätt in i dig som läsare. En förtvivlans unika unheimliche skratt, kunde en säga. Det skrattet är aldrig uppgivet eller slentrianmässigt, utan uppstår hela tiden utifrån det trovärdigas allra konstigaste skrymslen.
De här sju novellerna hänger ihop på kusliga sätt, och bildar en säregen kontinuitet vars mönster inte går att uppfatta förrän efteråt, om ens då. Jag vet bara att jag mer än gärna återvänder till de sällsamma världar Schweblin har hittat, och ser dem som en oskattbar gåva till oss som värderar läsning högre än annan kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.