En minnesvärd scen i Pasolinis filmatisering av Decamerone. Han själv spelar en renässanskonstnär som med en hel armada av hantlangare till hjälp fullbordar en stor väggmålning. Ställd inför det färdiga resultatet säger han: ”Varför skapa ett konstverk när det är så mycket vackrare att drömma det?”
Litteraturen är full av ofullbordade verk, både de som bara existerar i planeringsstadiet och de som påbörjas men avbryts av diverse anledningar – alkoholism, leda, död, förskottens skadliga inverkan … Ibland kan anledningen vara så banalt storslagen som Pasolinis idé: rädslan för att det färdiga verket ska demontera visionen, ta bort den potential som finns investerad i själva drömmen. Det kan drabba var och en som ägnar sig åt något kreativt, att resultatet inte blir lika fantastiskt som den inre bild av det som vi föreställde oss.
Kristoffer Leandoers nya bok ringar in detta bryderi. Den oavslutade litteraturen är en essä i arton kapitel som med en mängd exempel vill visa mångfalden av litterära verk som befinner sig i ofärdigt skick. Det har sagts många gånger, men tål att upprepas: kritikern Leandoer skriver allt bättre essäistik, oavsett om det är i dagstidningsformat eller i essäböcker, däribland fina Mask, Slut och Barn, samt Längta hem, längta bort. Han håller på att utveckla en egen kritikpoetik, senast demonstrerad i tacktalet för Madeleine Gustafsson-priset. I korthet: läsaren är delaktig i skapandet av boken.
Detta illustreras tydligt i den här boken om böcker som inte riktigt blir färdiga. Ofta tvingas läsaren göra arbetet åt författaren, lappa ihop de bitar som finns kvar. Eller så tar någon annan vid och skriver färdigt. Poängen är att vi sällan nöjer oss med det som befinner sig i fragmentariskt skick. Det sätter igång fantasin. Redan i sin senaste diktsamling, Upphörligheten, finns de tankar som den här boken ska uppehålla sig vid. Den ”slutar” med följande två rader: ”Han försvann och tog sitt försvinnande med sig. / Ingen såg när han klev rätt ut i luften och”.
Så vaskar Leandoer i sin nya bok fram många verk bland de ofullbordade. Kanske något för många ändå, för det sker på bekostnad av fördjupning. Han hastar gärna vidare, och hittar ofta ett nytt namn att slänga in i diskussionen. Inte undra på att orken tryter och får de sista sex kapitlen att bli rumphuggna. Han har fått beröm för att han skriver om många kvinnliga författare, och det är klart att 82 kvinnor i registret är imponerande – tills en ser att det innehåller 325 män. 25% är kanske inte riktigt imponerande ändå …
Jag kan inte riktigt instämma i hans snåla omdömen om dagböcker som litterär form, att det är en ”meddelelseform”. En annan egendomlighet är när Leandoer hävdar att Joyces slut i Finnegans Wake är ofullständigt, med en mening utan punkt. Ja, men det är ju väl etablerat att det ska läsas som en cirkelkomposition, att ”a long” ska utläsa ”along” (liksom ”A way” är ”Away” och ”a lone” är ”alone”) och att den påbörjade sista meningen avslutas med bokens första mening, som förstås inleds med gemen:
A way a lone a last a loved a long the
riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodious vicus of recirculation back to Howth Castle & Environs.
Leandoer kopplar oviljan att avsluta till dödsångesten. Han skiljer mellan två olika icke-slut: dels de försvunna böckerna, och dels de ofullständiga böckerna. En kunde lägga till en tredje kategori: de planerade böckerna, de som aldrig når längre än ritbordet. Lovecraft, skräckförfattaren, hade många sådana på lager: 222 stycken, i den Anteckningsbok som kom på svenska för några år sedan. Och Kafka vägrade notoriskt att avsluta någon av sina tre romaner. Och Stevenson hade 393 idéer och titlar, som resulterade i 27 tryckta titlar.
Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta.
Som väntat skriver Leandoer fint om många av de författare som han ändå ägnar mer än flyktiga omnämnanden. Till dessa hör Virginia Woolf. Och Edgar Allan Poe: ”Tanken föresvävar mig att Poe kanske inte ens förstod hur osympatiska hans karaktärer måste framstå för en genomsnittlig läsare, genom att de oftast delar ett av sociopatens främsta kännetecken: de har svårt att uppfatta andra människor som självständiga, kännande varelser.”
Och Patricia Highsmith, som han mycket riktigt kategoriserar som opålitlig. Även om han då och då närmar sig genrelitteraturen – mycket handlar om Tolkien – är det mestadels kanoniserade verk han skriver om. De flesta är slöa slackers och excentriska prokrastinerare. Där hittar vi Coleridge, som gett upphov till Porlockkomplexet, där han skyllde på den stackars brevbäraren från Porlock som avbrutit honom mitt i skapandet av mästerverket ”Kubla Khan”, som därför bara består av de första 54 raderna av de planerade 300. Tips till elever: säg att du drabbats av Porlockkomplexet nästa gång du inte skrivit din uppsats om du vill imponera på din lärare.
Visst önskar jag mer fördjupning, men det är ändå nöjsamt att läsa Leandoers piggt pedagogiska resonemang, som när han gör en oväntad koppling mellan Percy Shelleys romantiska och Gunnar Björlings modernistiska dikter. Och för all del är det intressant med de många exemplen, men de väcker också en tanke. Det är inte som att majoriteten av författare har skrivit för få böcker. Med andra ord: nog roas jag av genomgången av det icke-skrivna, men kan också dra en lättnadens suck över att somliga böcker aldrig blev av.
Det är en entusiasmerande bok Leandoer har skrivit, och den lär en att tänka annorlunda. Då kan den i bästa mening inspirera till egna uppslag, och det är en bra egenskap för en kritiker, att få sina läsare att inte alltid hålla med men ändå provocera fram ett nytt förhållningssätt. Och så lär Leandoer oss att hur sorgligt det än är med de oskrivna böckerna finns det något som är värre, när han ställer Oscar Wildes avbrutna projekt med de återkommande depressionerna: ”I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi ganska många böcker under Wildes namn, men det viktigaste som bör finnas där tror jag är något annat: vi kan ställa dit Oscar Wildes förlorade skratt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.