Ett hus brinner på omslaget till Jörgens Linds nya bok Reservatet. Eller hus, det är väl en Friggebod eller en liten stuga? Reservat betyder väl skyddat område, och det farliga som invaderar det trygga, det har varit något av denna poets signum. Men vad är han nu för doldis? Det här är hans tredje bok på Bonniers efter att tidigare ha gett ut böcker bland annat på numera nedlagda Anamma och Kabusa, han fick SR:s lyrikpris 2015 för boken Vita kommun. Som vanligt ges inga upplysningar på omslagets innerflikar, som lämnas helt blanka. En kan ta reda på att han är född 1966 i Umeå, och har gett ut tio diktsamlingar, denna inte inräknad.
Till just Vita kommun hörde ett digert efterord av Henrik Petersen, som ringar in några omedelbart infunna frågor som Linds poetik aktiverar: ”Varför? Varthän? Varifrån?” I sina böcker bedrivs ett idogt arbete att komma till rätta med berättandet. Som det står i den boken: ”Berättelsen för den som inget har / att berätta.” Och så gör han allt som oftast – underminerar sin egen auktoritet, med hjälp av starka påståenden följda av lika starka negationer. I sin nya bok: ”Alfabetet är bedrägligt, ansatserna bryter samman, som om det fanns stora revor i grammatiken.”
Det är en estetik som kan erinra om Becketts sena prosa – eller bara en position som ställer oss frågande inför sådana saker som delaktighet och umgängelse. En poet ska ställa sig vid sidan, men inte för mycket – ett utanförskap kan i sig generera avstånd och distansering. Nu riskerar inte Lind att drabbas av detta, då han hela tiden utmanar sitt stoff, sätter det under prövning, och går nära ett autentiskt skeende.
Det är ett sätt att skriva som uppmuntrar möten mellan människor, som vill ta till vara kontaktytorna som uppstår i dessa möten:
Väntar du på mig? Vänta på mig. Jag lovar att läsa
stavelseförödelsen i den ohyggliga boken. Som om någon försökte
ta på mitt hjärta, säger du. Det är en fruktansvärd uppgift du
tilldelat dig själv.
I Reservatet arbetar han med söndersplittringen som enande princip. Det går att se ett mönster från de närmast föregående böckerna Åtel och Mott, som använde liknande former för att återberätta och försöka klamra sig fast vid ett förflutet utan att ge efter för nostalgins farliga lockelse. Han pekar ut saker, men bara för att förbrylla. Det sker bland annat med hjälp av ellipserna, de tre punkter som hackar sönder all slags emfas och trovärdighet, som stämmer rösten i en tvekans tonart.
Tonart? Jo, Lind sysslar gärna med musik som ledsagande verktyg. När jag första gången hörde honom läsa i Rum för poesi på Bokmässan hade han en Current 93-T-shirt på sig. Det är en musik som inte alltid ska tas bokstavligt. Musiken och ljuset skapar ett eget poetiskt system och bidrar till en kontinuitet genom inte bara de enskilda dikterna i boken utan mellan de olika böckerna.
Dikterna växlar narrativ med icke-narrativ, i prosaliknande sekvenser som övergår i centrallyriska dikter. Fast även om formatet skiftar är uttrycket sig likt: svepande rörelser kring det outsagda och det ogjorda och det ofullständiga och det otillräckliga. Han skriver fint om händers åtbörder. Och om snö: kanske en måste vara norrlänning för att skriva så här frekvent och så vackert om snö, att det krävs att du marineras i snö under flera månader varje år och sedan tar med dig intrycken till ditt vuxna jag.
Men Linds diktjag är också skiftande. De olika formerna möter det sönderslagna i flerstämmiga röster. Det stämmer att varje individ inom sig bär på, med Whitmans ord, en mångfald (”I contain multitudes”). De olika erfarenheterna kan gå ihop och samsas inom ett sammanhållet jag, hur splittrat det än kan te sig. Hos Lind kan en sådan ekvation se ut så här (förvänta dig inte att den går ut … det här är poesi):
… men den tiden … är förbi … kvar är nu bara … den som någon
gång … kommer … bortom namn och ansikten … bortom all
förödelse … jag förstår inte … att du orkar … vilka är vi … inte
märken efter …
Då blir riktningen mot den stora ovissheten. Och Linds poesi är inte så monologisk som den i förstone kan förefalla – den vill kommunicera och i trots mot allt som lägger sig i vill den också konstatera men göra det i samspel med en annan röst. Helt enkelt gå i dialog, och det är därför den gör sig så polyfon. Han skildrar någon eller några som är instängda, oförmögna att ta sig vidare, och en amnesi som uppstår när vi ställs inför trauman. Det är en allmän upplevelse, lätt att känna igen sig i.
Det som avtar och försvinner är också en del av Linds estetik. Där finns en ledsnad som tar sig uttryck i flera av dikterna, men också ett jämnmod som jag tveklöst identifierar som norrländskt: ”Det är som det är. I början gråter man mycket. Man inreder sin sorg.” Det privata blir närgånget på ett närapå skrämmande men inte avskräckande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.