att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 maj 2019

Mouthful of Birds, Samanta Schweblin, translated by Megan McDowell, Oneworld


Den argentinska författaren Samanta Schweblin tillhör senare års mest häpnadsväckande upptäckter. Internationellt hysteriskt lovordad, men i Sverige något långsamt introducerad med romanen Räddningsavstånd häromåret, samt en handfull noveller, främst publicerade i den oumbärliga tidskriften Karavan. Det är också som novellist hon är mest känd i den spanskspråkiga världen, och på engelska kan man läsa en av hennes samlingar från 2010, översatt i år av Megan McDowell, som också översatt den intensiva Räddningsavstånd under titeln Fever Dream.

Mouthful of Birds heter boken, och titelnovellen är emblematisk för samlingen som helhet. Den ska läsas bokstavligt, om hur en dotter ägnar sig åt att stoppa fåglar i munnen, och äta dem levande. Det rationella förnuftet reser motstånd, men det ska förstås inte bara uppfattas bokstavligt, och så arbetar Schweblin generellt, med två plan i samverkan, både den realistiska, verklighetsnära, och den symboliska, bildliga. Det skapar oro också hos läsaren, eller så här: den oro som karaktärerna upplever sprids, injiceras in i läsarens blodomlopp.


Det enda sättet att beskriva det är att kalla det för orons poetik. Eller som tjugo ampuller av ont uppsåt. Gemensamt för dem är hur Schweblin konstant uppvaktar det farliga, det olämpliga, det ominösa. Det blir en påminnelse om att all litteratur sannerligen inte alltid är godhjärtad; här visas hur skönlitteraturen befrias från prefixet ”skön-” och ges omysiga konnotationer. Freuds begrepp ”Unheimlich” har måhända blivit en trött kliché för att beskriva viss litteratur med rysliga ambitioner, men här passar termen synnerligen väl: upplevelserna som förmedlas i dessa noveller hör till den där kusliga svävningen mellan det bekant hemtama och det främmande hemska – i ett hemligt samförstånd, i en hemsökt prosa. Lika klichéartad är förstås jämförelsen med magisk realism, men återigen är det svårt att tänka bort hur så mycket av det övernaturliga som tar sig in i den annars så trovärdigt tecknade miljön, och hur smidigt det har infogats, allt förstås för att dupera den lättlurade läsaren.

Som i novellen ”Merman”, om en ung kvinna som på en pir möter en havsman, alltså en manlig variant av sjöjungfrun. Hon attraheras av honom: ”I kiss him, and I feel the cold of his mouth awaken every cell in my body, like a cool drink in the middle of summer. It’s not just a sensation, it’s a revelatory experience, because I feel like I can never be the same again.” I det här udda kärleksmötet jämkas skräcken med humor, i hur kvinnan föreställer sig att de kan bli förälskade först när dejtandet pågott ett tag, och han har gått på bio, och sedan hon tagit sig till havets botten. Nog kan det läsas bokstavligt, men också bildligt som en berättelse om behovet av förändring, om hur en tänkbar riddare kan anta helt oväntade skepnader.       

Det är en skräckens litteratur som fokuserar hårt på rädslan i sig, och vad den gör med oss. Den största skräcken uppstår när vi inte längre kan lita på vår omgivning, när vår varseblivning sätts ur spel. Dessa ögonblick uppstår hela tiden i de här novellerna. Det finns en sömlös rörelse i hur berättarrösten byter skepnad, och kan gå från tryggt lugn till panisk fruktan. Ändå behålls en brist på tillhörighet, där tillvaron håller på att rämna, och visa sidor du inte vill kännas vid. Hon fokuserar på det som ligger vid sidan av det vår blick annars riktas mot.

Titelnovellen kan läsas som vegetarianens hämnd på köttätare, i hur pappan resonerar kring sin dotter: ”I thought about how, considering there are people who eat people, eating live birds wasn’t so bad.” Det är sällan vi får tillträde till barnens berättarröst eller tankar, men det handlar ofta om osäkra familjerelationer, opålitliga föräldrar, en vuxenvärld som inte är att lita på, som bär på potentiella hot. I en av novellerna, ”Underground”, gräver barnen en grop i trädgården och försvinner helt sonika från föräldrarna, som i desperation får tillbringa tiden med att invänta galenskapen som följer av deras – tja, tillkortakommanden eller försummelser, kanske.

Livet är gåtfullt, acceptera det. Det finns en gränslöshet i vad Schweblin kan föreställa sig, och i sina gränslösa anspråk påminner hennes böcker inte så lite om Clarice Lispector, och det är kanske det bästa betyg man kan få, så länge det inte blir en epigons respektfulla behandling av mästarens verktyg. Även hos Schweblin finns dessa otäcka ögonblick med individer som försöker interagera inte bara med omvärlden utan också med sina egna mest privata smärtpunkter, i det dunklaste av mörker. Då kan en av novellerna inledas så här: ”He and his father were a yellow animal”. Det är förstås inte utan bekymmer man går så här långt i inlevelse med sina karaktärer – det finns en hejdlös brist på distans i skildringen av karaktärerna och deras oftast ofrivilliga konflikter med det fasansfulla.  

Det är besynnerliga noveller som handlar om ovisshet, om den bävan som livet också innehåller i så riklig mängd om man tar det på allvar. Här underskattas inte människans anlag till oväntade infall. En av novellerna förefaller på ett märkligt sätt ha influerats av den svenska filmen Tomten är far till alla barnen – den hör inte till samlingens mest övertygande. Å andra sidan finns det en poäng med hur samlingen är komponerad, en balans i hur tematiken förstärks av sambanden mellan de olika novellerna. Ett annat exempel, ”Irman”, ger intryck av att Schweblin noga har studerat David Lynchs filmer. Ett par anländer till ett vägfik, ska serveras av en kortväxt man, men han når inte upp till matförrådet, och hans hustru, som annars skulle ha hjälpt honom, ligger död på golvet i köket. I en annan novell som åskådliggör verklighetens förflyttning mot det skeva, ”The Heavy Suitcase of Benivedes”, får vi möta en variant av Schrödingers katt. Huvudpersonen hävdar envist att han slagit ihjäl sin fru och lagt henne i en resväska – något som tas emot med öppna händer av några konstkuratorer, i en satirisk betraktelse över konstvärldens cynism.  

Handlingen i novellerna är underordnade atmosfären. Det finns då en tematisk komplexitet som samspelar med stilens klarhet, ibland förstärkt av en förtrolighet i tilltalet, men den förtroligheten väljer jag att misstro. Att Schweblin ofta jämförs med Kafka är inte förvånande: hon delar hans förmåga att behålla stilens klarhet även när händelserna tenderar att nå det overkligas sfärer. Det finns hos båda en chockerande rättframhet när de skildrar brutalitetens mekanismer. Även mexikanske författaren Yuri Herrera, som vi kunnat läsa tre romaner av utgivna på Nilsson förlag, skriver så här oförblommerat och omskakande om våldsutövning. 

Jag uppskattar också hur Schweblin vet att sätta punkt, innan hon frestas att tillgripa de allt för invecklade förklaringsmodellerna. Hennes noveller erbjuder sällan den typ av closure som många tillgriper för att kanske lugna läsaren. I stället avslutar hon ofta med att någon sätter sig i en bil och trampar gasen i botten, för att fort som fan ta sig bort från en fruktansvärd erfarenhet. Den sinistra stämning som Schweblin förmedlar kan läsaren dock inte fly ifrån – den lägger sig som ett gift, och får åtminstone mig att tappert men uppgivet konstatera: ”I feel like I can never be the same again.”   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar