Summer, Ali Smith, Hamish Hamilton

Omslagen till Ali Smiths årstidskvartett lånar fyra separata målningar av David Hockney, som porträtterat samtliga lantliga väg vid fyra olika tillfällen under året. De bildar en utmärkt ingång till de här romanerna, med Hockneys nästan naivistiska teknik som samtidigt lämnar utrymme åt tvivel och oro. I varje drag med penseln anas att något inte står rätt till.

 

Så är det ju också i de här romanerna, som med Summer nu har gått i mål. 2016 utkom Autumn, 2017 Winter, 2019 Spring. Martin Amis uttalade sig nyligen om Corona-pandemin, att fiktionen behöver två-tre år innan den kan närma sig ett så aktuellt ämne, och jämförde med 11 september 2001. Hans exempel var Zadie Smith, som klokt nog skrev om pandemin i essäform (Intimations). Hennes namne Ali Smith har inte detta tålamod, utan tar sig an det dagsaktuella. Sålunda handlar de här fyra böckerna om allt som inträffat efter 2016: Brexit, Trump, migration, metoo, cancel culture, Boris Johnson, BLM. För att inte tala om klimathotet, som bildar en påtaglig men nästan omärklig bakgrund till intrigen.

 

Det handlar om syskon, i dubbel bemärkelse. I nutidens Brighton återfinns sextonåriga Sacha och trettonåriga Robert Greenlaw. Hon är klimataktivist med Greta Thunberg som förebild, han är cyniskt snille med sociopatiska tendenser, som kallar systern ”an environ/mental sister”. De lever med mamman, som i sin tur hellre lever i det förgångna, då hon var talangfull skådespelerska. Pappan har flyttat in nästgårds med sin älskarinna, som är i färd med att skriva en bok om det nya politiska språket, och har blivit helt stum därav. Paret Art och Charlotta, som vi känner igen från tidigare installationers ”Art in Nature”, tar sig an spillrorna av familjen.

 

Politiken och familjen går in i varandra när Smith visar hur Brexit inte bara splittrat nationen utan också flera hushåll. Robert summerar sakligt: ”our father voted remain and our mother voted leave. But that it’s our father who, in the end, was the one who literally had to. Leave.” Satir blir det också när Smith återger historien om en lärare som attackeras av föräldrar som verbalt och fysiskt ifrågasätter användandet av utländska ord som rancour och Bildungsroman. I stället för att förenklat reducera Brexit till en fråga om rasism blir det hos Smith en fråga om internaliserade fördomar, eller bara okunniga reflexer om xenofobi. Hon är inte ute efter att demonisera eller förtala toleransens fiender. Medan Robert förlitar sig på att vaccinforskarna ska framställa ett coronavaccin är Sacha mer förväntansfull på ett klimatförändringsvaccin.

 

Men Smith har skrivit en roman där tiden tar oförutsägbara kliv, och vi hamnar raskt i andra världskrigets fångläger, där en tysk vistas, Daniel Gluck (som vi också känner igen från tidigare böcker i serien). Så knyts olika trådar ihop, fast sällan på det stringenta sätt man förväntar sig, utan mer utifrån häpnadsväckande perspektiv. Samtidigt som handlingen är starkt förankrad i vårt tidsplan är romanen helt tidlös, som om tiden gjorts flytande, lössläppt från allt vad kronologi heter.

 

Tiden är inne för förändring, och sommaren blir i denna roman en symbol för det hoppfulla och ljusa som vi inbillar oss ska infrias. På de engelska öarna, liksom i Sverige för den delen, är sommaren kortvarig och tillfällig, och så lever den högt just på förväntningarna vi ställer på den. En av förklaringarna anges av en restaurerare som påstår att summer också betyder överstycke eller överliggare, och därmed bildar den viktiga stommen till ett tak eller golv. Som den bärande bjälken i romanbyggen kan man ju betrakta denna fjärde roman i serien, den som summerar innehållet från de tidigare och bär upp dem.  

 

Smith reagerar på de dystra tiderna med en hoppfull roman, som inte blundar för utmaningarna. Förloppet utspelar sig – utöver tidshoppen – mellan februari och juli 2020, och pandemin är både överskuggande och relativt sparsamt nämnd. Det handlar förstås om isolering, om distansering, men också om närhet, om attraktion. Under ett år som har betonat splittring demonstrerar Ali Smith vad som förenar oss, vad vi har gemensamt. Där belyser hon kommunikation i olika former, samtalen och breven, e-mailen, sms:en, allt det som sägs och skrivs och hur mycket det betyder. 

 

Detta som förenar oss är också kulturen, alltså konsten i vidare mening. Så utnyttjar hon liksom i de tidigare romanerna en ganska bortglömd konstnär som får interagera och bli en av romanfigurerna. Den här gången italienska Lorenza Mazzetti, som var verksam i England strax efter andra världskriget, och som gjorde dokumentärfilmer och skrev senare också romaner om sina erfarenheter.

 

Men Shakespeare och Dickens figurerar också, liksom i de tidigare böckerna, den här gången i form av En vintersaga respektive David Copperfield. Liksom en smula Chaplin, en smula Keats, en smula Kafka, men också i ett närmande av konst och vetenskap en del Einstein, vilket är motiverat i relation till alla tidsreferenser. Det är gjort med intertextualiteten som integrerad metod, och med ett experimentellt skrivande, där ett solitärt

!

kan utgöra en hel rad, där spontaniteten råder. Framför allt är det gjort med en kärlek till berättandet, till språket, till litteraturen, till fantasin, och det är faktiskt ganska oslagbart utfört. Det är en helt innovativ roman.   

 

Should The Artist Portray His Own Age är en fråga som diskuteras på det fångläger där Daniel Gluck vistas. Det är en fråga som här får ett jakande svar av en sällsynt konsekvent och påhittig författare. Med de här fyra romanerna har hon helt klart skapat ett verk som borde fungera inspirerande och anbefallande för andra författare, då hon så fantasifullt allvarligt skapar en samtidskommentar med potential att vara av bestående karaktär.